Hammarlands kommun har ekonomiska problem. Man borde spara över en halv miljon euro det närmaste året för att nå ett nollresultat. I praktiken är det inte möjligt för kommunen att göra sådana nedskärningar på så kort tid, och därför bereder man sig på ytterligare ett minusresultat i år.
Planerna för framtiden för att få finanserna i skick innehåller en handfull åtgärder som just nu cirkulerar genom nämnder för kommentarer. Dit hör en skattehöjning om 0,75 procentenheter, en höjning av kommunala avgifter med upp till tio procent, försäljning av några tomter, en sänkning av kostnaderna för skolskjutsar samt en allmän sänkning av kostnaderna med fem procent.
Även om det är frågan om nödvändiga åtgärder går det att ifrågasätta nästan alla.
Skattehöjningen skulle vara mycket stor med tanke på att man ofta justerar det kommunala skatteöret med 0,25 procentenheter åt gången. Åtgärden skulle dessutom ge endast omkring 180.000 euro i ökade skatteintäkter – och detta endast på kort sikt eftersom risken för utflyttning ökar för varje skattehöjning.
Samma risk gäller för kommunala avgifter. Brukarna står ut med höjningarna på kort sikt, men i genomgången av hushållets ekonomi kan dylika förändringar spela en avgörande roll.
Att skolskjutsarna kostar speciellt mycket i Hammarland lyfts fram av kommunstyrelsens ordförande Anders T. Karlsson i Ålandstidningens artikel i måndags. Hur man ska lyckas kapa 100.000 euro, eller 36 procent av dagens kostnader, är något av ett mysterium.
Den allmänna sänkningen av kostnaderna hör till osthyvelstaktikerna, en klassiker inom offentlig sektor eftersom man inte har möjligheten att helt kapa delar av verksamheten. Ingen tycker om hyveln, och resultatet är sällan vad man önskade sig.
Att sälja kommunala tomter är däremot ytterst rimligt. Att äga mark hör knappast till den kommunala kärnverksamheten.
Det må vara ekonomiskt utmanade i Hammarland just nu, men den är en i grunden välskött kommun. Slår man ut budgeten för 2020 per kommuninvånare och jämför med andra åländska kommuner sticker flera saker ut.
Verksamhetskostnaderna är väldigt låga med sina 5.900 euro per invånare. Det är bara Jomala som planerar för en lägre siffra i år. Grannkommunerna Eckerö och Finström ligger på 7.800 respektive 6.200 euro.
Verksamhetsintäkterna på 1.000 euro per invånare är likaså låga, en budgetpost där bland annat kommunala avgifter ingår. Man kan lyfta dessa rejält för att nå upp till Eckerös nivå där siffran är det dubbla.
Men så var det skatteintäkterna. Det spelar i slutändan ganska liten roll vilken procentsats som tillämpas om det inte finns individer med tillräckligt höga inkomster för att ge avtryck på kommunens skattekonto. Hammarland tar in 2.800 euro per kommuninvånare. Bara Geta får in mindre, nämligen 2.700 euro, och där är skattesatsen dessutom betydligt högre, 18,50 procent, en halv procentenhet högre än den höjning som Hammarland funderar på att genomföra.
Att jämföra kommuner på pappret gällande de offentliga finanserna är lätt gjort. Den svårare frågan är vad man gör med informationen.
Under den förra mandatperioden riktade kommunerna ofta kritik mot landskapsregeringen för att landskapsandelarna minskade och inte längre räckte till för deras lagstadgade uppgifter.
Tar man Hammarland som exempel är det tydligt att det finns en gräns för hur effektivt en kommun kan drivas och fortfarande leverera det som lagen kräver.
Det finns därifrån två vägar att gå. Den ena är mer omfattande centralstyrning från landskapsborgen, vilket i praktiken allt mer skulle kringskära kommunernas självbestämmande. Den andra är att ta kommunernas självbestämmande på större allvar.
I en intervju i Ålandstidningen förra veckan säger finansminister Torbjörn Eliasson (C) att systemet för landskapsandelar ska ses över utgående från kommunernas behov, men han kan inte garantera någon viss summa.
Den grundläggande principen bör vara att kommunerna, oberoende om de är sammanslagna eller av dagens utförande, behöver ha större möjligheter att själva besluta vilken service de erbjuder sina invånare. Det behöver vara möjligt för kommuninvånarna att på demokratiskt vis besluta om vad de vill använda sina skatter till.
För att den principen ska kunna uppfyllas krävs det dock att individer kan säkerställa sin personliga önskade servicenivå på annat vis, till exempel genom privata initiativ eller genom att köpa in sig i andra kommuners system. Om inte den möjligheten finns blir det oundvikligen för stora glipor i det sociala skyddsnät hela samhället är uppbyggt kring.
Frågan är var denna diskussion ska inledas. På landskapsnivå, vilket riskerar toppstyrning, eller på kommunal nivå, vilket kan leda till urholkad kommunal service utan alternativ för individen.
Diskussionen måste ändå föras, annars kan vi på lång sikt lika gärna lägga ner det kommunala systemet och sköta allt på landskapsnivå. Det skulle i praktiken avskaffa närdemokratin helt och hållet, det vill säga den nivå av det politiska systemet som engagerar störst andel väljare.
Det är knappast någon som vill det.
 

Henrik Herlin