I 80-talsfilmen ”Drömmarnas fält” hör skådespelaren Kevin Costner i en viskning en av filmhistoriens mest kända repliker: ”If you build it, he will come” (Han kommer om du bygger den). Vad som ska byggas och vem som i så fall kommer är i det skedet oklart.
Han anlägger sedermera en baseballplan på sin majsåker, och vips dyker de avlidna spelarna från ett lag från början av seklet upp på planen och börjar spela. Det visar sig dock att den allra viktigaste spelaren på planen är Kostners pappa som, när laget försvunnit igen, äntligen kastar boll med sin son. En publik ansluter sig och uppfyller därmed den inledande profetian.
Filmen kan på ett personligt plan ses som en uppmaning att följa sina drömmar, men samtidigt att se bortom drömmarna till det som är verkligt viktigt i livet. Den innehåller dessutom lärdomar om företagande och företagsvänlig politik.
I gårdagens näringslivsbilaga ingick flera artiklar om företag som på olika sätt satsar för framtiden. Att coronakrisen har satt käppar i hjulen för dem är tydligt, men alla är inte lika drabbade. Ett gemensamt drag för de intervjuade företagsledarna är att de ser fram emot nya affärsmöjligheter.
Det ligger i företagandets natur att vara framåtsyftande. Både investering och entreprenörskap handlar om att avstå från belöning i dag till förmån för eventuella större vinster i framtiden. Denna låga tidspreferens – att värdera snabb avkastning lägre än hög potential – är huvudingrediensen i den till synes magiska brygd som är marknadsekonomin.
Om alla producenter, leverantörer och försäljare endast såg till sina kortsiktiga vinster skulle allas vardag se mycket tråkigare ut. Våra hus skulle vara betydligt dyrare eftersom det mesta skulle byggas för hand utan automation, utbudet av matvaror skulle vara ytterst spartanskt på vinterhalvåret eftersom den kommersiella lagerhållningen skulle vara minimal, och vi kan bara glömma dagens täta och sammankopplade transportlösningar världen över.
Det är inte någon bättre vetande centralplanerare som har instruerat företagen att automatisera, bygga kyllager och investera i färjor och flygplan. Det är entreprenörerna själva som sett en möjlighet och lyckats övertyga personer med besparingar att avstå från konsumtion till fördel för investering.
Alla är, eller borde åtminstone vara, medvetna om spelreglerna, det vill säga att vissa investeringar går förlorade medan andra ger mångdubbel avkastning. Drömmar kan leda till fantastiska resultat, med de kan också tillintetgöras med bara obehag och kallsvett som följd.
Den sammanlagda insatsen av världens alla entreprenörer är det närmaste vi någonsin kan komma att förutspå framtiden. Ingen är bättre lämpad att avgöra vilken satsning som har högst potential än entreprenörerna själva.
Därför är politik på det här området så oerhört vansklig. Offentlig sektor kan inte, som Kevin Costner, lyssna till viskningar om att bygga för framtiden, och detta inte bara av de pragmatiska skäl som nämnts ovan.
Även på principiell nivå innebär den sortens satsningar en oansvarig användning av skattebetalarnas pengar. Valsedeln i urnan kan med fog anses vara en fullmakt till politikerna att bedriva de välfärdstjänster alla använder sig av, men att den också skulle rättfärdiga omfattande näringslivspolitik är en allt för frikostig tolkning.
Det är företagarnas uppgift att ta oväntade vägar och göra sådant som andra inte sett eller trott på. Politikernas roll däremot är att stå med fötterna på jorden och varken motarbeta eller styra företagandet. Med andra ord att ge utrymme.
Mot bakgrund av detta är det uppmuntrande att läsa om hur åländska företag tar sin framtid i sina egna händer och anställer, investerar och drömmer. De bygger. Vem som kommer återstår att se.

Henrik Herlin