Den skenande klimatkrisen, som vissa grupper vägrar att se, är en faktor som fått många unga att tappa hopp och framtidstro. Det är en annan kris som man måste ta itu med för hoppet gör att vi fortsätter att kämpa för det vi tror på – även om vi kanske inte ens tror på att vi kommer att lyckas. Men om vi kämpar för att vi inte kan låta bli, då lever vi på hoppet.
Hopp kräver att vi kan föreställa oss en framtid om det sen är en politisk utopi eller livet efter detta. Det senaste året har begreppet ”politisk depression” använts allt mer flitigt i debatter och om det är något som karaktäriserar depression så är det just frånvaron av hopp. Kanske är det här högerextremismens framgång har sin förklaring: de utnyttjar en känsla av hopplöshet och längtan efter en värld som slutar förändras, där allting ska vara som det alltid har varit.
I klimatdebatterna i dag hör man unga som säger att de inte har någon framtid, att loppet är kört. Att det inte lönar sig att gå i skola och skaffa sig kunskap för man kommer inte att behöva den. Det är en attityd som är verkligt skrämmande. Det påminner om stämningarna som fanns vid 50-talets mitt när de flesta trodde att den stora bomben skulle förinta allt. Ungdomar tittade på bilder av de fällda bomberna över Japan och rös av att föreställa sig hur den slutgiltiga bomben skulle utplåna allt.
Nu blev det tack och lov inte så även om kärnvapenhotet finns med som en av hotbilderna mot världen som vi känner den. I dag är hotbilderna många fler och vi borde tänka på hur vi talar om dem. Det är alltför lätt att i alarmistisk anda måla upp framtidsvisioner där den dominerande färgen är svart. Men vad åstadkommer man med att släcka allt hopp?
Till exempel att människor slutar bry sig, slutar kämpa eftersom man kämpar mot överväldigande odds. Det vinner varken planeten eller dess invånare på.
Om hopp är ett val så handlar det inte om positivt tänkande eller naivitet. För om man är allt för optimistisk finns risken att man bara lutar sig tillbaka och väntar in framtiden utan att kämpa för den. Hopp kräver realism och insikten att hur vi handlar nu påverkar vår framtid. Hoppet består i att världen trots allt fortsätter att röra sig, att saker kan förändras, åt fel håll men ibland också åt rätt.
I politik är hoppet insikten om att historien är i rörelse och att om vi bara puffar på lite så ökar chansen att vi hamnar på en bättre plats i framtiden. En sådan ihärdig liten puffare är Greta Thunberg. Hon har insett att så länge det finns minsta hopp om att vi kan förändra något har vi också en moralisk skyldighet att försöka göra just det.
En annan sak man kan göra är att sluta bry sig om personer som Donald Trump och hans gelikar som försöker sälja in en naiv tro på att allt är bra i den bästa av världar. Det är det inte i dag och har aldrig varit. Trösterikt är att tänka på att Trumps tid, som alla människors, är ändlig och att hans åsikter hamnar på historiens soptipp. Så det är bättre att ägna sig åt konstruktiva förslag för framtiden än att haka upp sig på extremåsikter med begränsat värde.
Det finns något tilltalande i den kristna synen på hopp - latinets spes. Där är hoppet en dygd som kommer ur människans vilja, hopp är inte en känsla, det är något man väljer, något man gör. Och visst är det svårt att ge upp hoppet om världen en vacker majdag på Åland när allt grönskar och havet glittrar. Det är ur den känslan vi måste hitta näring för hoppet - för kan man föreställa sig en värld där inte detta finns?
 
Benita Mattsson-Eklund

Benita Mattsson-Eklund