Lagtingets arvodeskommission som tillsattes 2015 har nu beslutat att höja lagtingsledamöternas arvoden. Det är inte frågan om en liten ökning heller, utan de 30 kan se fram emot en dryg 1.000-lapp mer per månad.
58.800 euro per år ska lagtingsledamöterna få, en ökning med 28 procent jämfört med nuvarande nivå. Det innebär 4.900 euro i månaden. Det är frågan om ett arvode, inte en lön, något arvodeskommissionen varit noga med att betona.
Upplägget för hur parlamentsledamöter ersätts varierar i vår närmiljö. Det finns månadslöner och arvoden på årsbasis, ersättning som beskattas och skattefria tillägg, och det betalas ut kostnadsersättningar för resor, boende, assistenter och allehanda annat. Att jämföra den totala kostnaden för en ledamot i ett land eller område med ett annat är därför vanskligt.
Landets eller områdets befolkningstal tycks i varje fall inte vara avgörande. På Island lyfter Alltingets ledamöter kring 9.000 euro per månad i ersättning. I Sverige, med 30 gånger större befolkning, får riksdagsledamöterna nöja sig med en 30 procent lägre lön, omkring 6.200 euro.
Både Finland och Färöarna betalar ut lön enligt löneklasser med ålderstillägg till sina parlamentsledamöter. I Finlands fall rör det sig om löner mellan 6.600 och 7.400 euro per månad, och på Färöarna mellan 5.100 och 5.900.
Det arvode som kommer att betalas ut till det åländska lagtingets ledamöter från och med nästa mandatperiod är bara ett par hundra euro lägre än det som betalas till kollegerna på Färöarna. Å andra sidan är det nuvarande åländska arvodet ett par hundra euro högre än vad som gäller i parlamentet på Gibraltar.
Poängen med ovanstående är att det är fruktlöst att jämföra sig med andra områden när det gäller den här sortens ersättningar. Frågan är vad just åländska lagtingsledamöter borde få betalt.
”Det är en otroligt viktig uppgift. De här personerna ska svara för Ålands framtid” sade arvodeskommissionens ordförande om lagtingsledamöterna i gårdagens tidning. Det stämmer förstås. Men det kan också sägas om många andra yrkesgrupper. Offentlig lönesättning handlar sällan om hur ”viktigt” ett jobb är utan snarare om utbildningsnivå, hierarkisk position och arbetets komplexitet.
Egentligen går det inte att slå fast en rimlig lönenivå för en lagtingsledamot. Det finns ingen marknadsmekanism som på ett trovärdigt sätt kan ge oss besked om huruvida ett månatligt arvode på 3.000, 5.000, 7.000 eller för den delen 10.000 euro är rätt. Man kanske kan se faktorer som antalet uppställda kandidater, kandidaternas utbildningnivå och ledamöternas aktivitet i plenum och utskott som indikationer på arbetets attraktivitet, men även det är bara en fingervisning.
Att en fast lön betalas ut behöver inte heller tas för givet. Genom att ta inspiration från jämförbara arbetsuppgifter inom områden utanför politiken kan man tänka sig system som ser helt annorlunda ut.
Ta till exempel storföretagens bolagsstämmor. Aktieägarna representeras där av enstaka utsända som eventuellt får lön av de sammanslutningar de representerar. Om de gör ett, enligt uppdragsgivaren, bra jobb kommer de att få förnyat förtroende och troligen en bra löneutveckling. I ett sådant scenario är det irrelevant att jämföra ledamöternas löner med varandra eftersom uppdragsgivaren på ett mycket direkt sätt sätter lönen.
Eller ersätt en del av ledamöternas arvode med en rörlig ersättning. Beroende på hur mycket skattepengar de sparar samtidigt som de upprätthåller överenskommen offentlig servicenivå får de sedan mer eller mindre ersättning. Det här är i linje med hur man sätter vd-löner, det vill säga att lönen främst är ett resultat av hur mycket avkastning personen förväntas ge aktieägarna och inte så mycket av vad arbetet konkret går ut på.
Det tredje alternativa förslaget, och även det mest allvarligt menade, är att betala ledamöterna enligt deras arbetsmängd och ansvarsnivå. Till viss del görs det senare redan i dag. Utskottsordförande och vissa andra positioner ger högre ersättning. Det systemet kunde utökas till alla uppdrag utöver plenarförhandlingarna. Arbetsmängden, i betydelsen närvaro, talturer och inlämnade skrivelser kunde även de ligga till grund för en rörlig ersättning.
Det finns givetvis goda argument mot ett sådant upplägg, men det är som sagt oundvikligt. Storleken på lagtingsledamöternas arvode är en skrivbordsprodukt, visserligen baserad på arvodeskommissionens erfarenhet av dylika frågor men ändå en teoretisk skapelse och inte ett resultat av utbud och efterfrågan.
Hur ska man då förhålla sig till den utannonserade höjningen? Om den leder till att fler högutbildade personer med ansvarsfulla positioner i näringslivet lockas till att ställa upp i val kan höjningen eventuellt anses befogad. Å andra sidan skapar de då ett tomrum i näringslivet. Gör höjningen att professionaliteten i lagtinget ökar – ett något diffust uttalande som framförts i debatten – är det rimligen också bra. Men det kan likväl bara bli en ovanligt stor löneförhöjning för dem som redan i dag har valt politiken som karriär.
I slutändan är höjningen av arvodet inte något som har beställts av väljarna. I och med att lagtingsledamöternas löner nu satts i händerna på en oberoende kommission kommer väljarna inte heller ges möjlighet att säga sitt om saken. Om inte för annat så är det ett gott skäl att förhålla sig skeptisk till höjningen.
Henrik Herlin