Under helgens musikaliska nostalgifest på Alandica när Intermezzokören hyllade Hasse, Tage och Povel, framfördes bland annat Tage Danielssons vemodigt besvikna låt om grusade drömmar:
”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
Men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar”
Han skrev låten till Monica Zetterlund 1976, i baksmällan efter det sena sextiotalets oinfriade flower power-drömmar om en jämlikare och godare värld. Ärkehumanisten Tage Danielsson var bedrövad, men han gav aldrig upp tron på människans inneboende godhet och vilja att hjälpas åt.
Visst, en hel del var naivt och verklighetsfrämmande i 60-talsdrömmarna, men samtidigt måste man komma ihåg att det var äkta. Tillförsikten och framtidstron fanns på riktigt.
I dag känns allt det där väldigt avlägset. Baksmällan har för länge sedan övergått i letargi och uppgivenhet.
Halva Europa lever med det mörka arvet efter Sovjetkommunismens förtryck. Förutom stöld, svält och massmord gjorde diktaturen sig även skyldig till att effektivt kväva tron på den goda samhällsgemenskapen. Det kommer att ta ett par generationer att återupprätta.
I USA sprider Donald Trump en liknande sorts uppgivenhet, fast från rovkapitalistiskt håll i stället. Även han och hans gelikar river upp sår som i grunden rubbar landets fundament.
Behovet av drömmar är större än någonsin. Det är därför Greta Thunbergs uppfordrande aktivism väcker en sådan entusiasm, i synnerhet hos ungdomar. Hon erbjuder hopp om att det inte är för sent. Att det går att göra skillnad.
Hennes budskap är ju i grunden så enkelt. Att vi måste lyssna på den samlade vetenskapen, såsom vi faktiskt gjort i århundraden för att lyckas bygga det moderna samhället med penicillin, elektricitet och mänskliga rättigheter. Av någon outgrundlig anledning har evidensbaserad fakta i dag börjat likställas med åsikter och det som ”känns rätt”.
Vi människor behöver framtidstro och drömmar. Den som kliver fram och gör anspråk på att vara en riktigt ledare måste leverera även detta. Det kräver inte minst nästa generations väljare som vägrar ta över föräldrarnas uppgivenhet.
Det behövs fler Tage Danielssons. Han valde trots allt att avsluta sin visa med visst hopp:
”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…”
Petter Lobråten