Två byggprojekt i Mariehamn är än en gång i hetluften. Under veckan har Ålandstidningen rapporterat om den senaste utvecklingen kring både två omtalade adresser på Kaptensgatan och om ett högt nybygge på Lotsberget.
Inget av projekten är okända sedan tidigare. Att det fortfarande råder oenighet kring dem är tyvärr snarare väntat än överraskande.
Bolaget Dennis & Macke köpte två fastigheter på Kaptensgatan redan 2015. Sedan dess har vändorna varit många. Antalet gånger då de båda byggherrarna Dennis Jansson och Markus Sundman uttryckt sin frustration i offentligheten över de oklara besked och politiska dödlägen som hindrat dem från att exploatera sin mark.
Nu, efter att de gamla husen slutligen rivits, presenterar de en plan för tomterna som inte direkt är ägnad att stryka det politiska maskineriet medhårs. Man vill bygga både högt – betydligt högre än vad den ännu inte godkända delgeneralplanen medger – och brett, och därmed skapa en helhet som rymmer både affärslokaler, lägenheter, övernattningsrum, dagis och parkeringsgarage.
Att de väljer att gå ut med planerna nu, innan delgeneralplanen klubbats, är troligen för att påverka befolkningsopinionen och på det viset sätta press på stadens politiker. Det har åtminstone varit Dennis Janssons modus operandi gällande Rockoff och har fungerat bra i det sammanhanget. Frågan är om allmänheten är lika förtjust i stora nybyggen i stadskärnan som i musikfestivaler.
Det andra kontroversiella bygget är Bostads Ab Fyrens projekt på Lotsberget. Den åtta våningar höga skapelsen är tänkt att bli Mariehamns högsta bostadshus och innehåller flera finesser i planeringen som drar maximal nytta av den vackra utsikten över Mariehamns västra skärgård.
Tanken var att börja bygga i höst, och byggnadsnämndens beslut i början av september att bevilja bygglov hade möjliggjort det. Det inkom dock ett antal besvär från boende i närheten som oroar sig för att utsikten från deras egna bostäder ska bli sämre om projekt Fyren blir verklighet.
Som argument hänvisar de till att byggnaden kommer att bli 34 centimeter högre än stadsplanen tillåter, och att de inglasade balkongerna sticker ut ur byggrutan mer än vad byggnadsordningen medger. Ärendet går nu till förvaltningsdomstolen.
Projektledaren Johnny Sid anser att personerna som besvärat sig saknar besvärsrätt, och anser dessutom att det planerade huset inte skymmer utsikten för dem som lämnat in besvär.
Det är lätt att göra sig lustig över den här sortens utdragna byggärenden. I fallet Kaptensgatan är det två politiska organ, byggnadsnämnden och stadsstyrelsen, som under åratal inte lyckades enas om tillståndsfrågan. På Lotsberget hänvisas det till centimetrar och byggrutor.
För en liberalt sinnad person är det frestande att inta en överdrivet renodlad hållning i frågan och helt enkelt stöda vilka byggen som helst. Markägaren måste trots allt få göra vad denne vill på sin mark så länge grannarna inte tar skada av det, eventuellt så att markägaren kompenserar grannarna på något sätt.
En annan vanlig argumentationslinje är att initiativförmåga och nytänkande bör belönas, och för all del utveckling i allmänhet, vilket skulle leda till en liberal hållning i byggfrågor.
Samtidigt innebär de många beslutsprocesserna, riktlinjerna och möjligheterna till överklagande en trygghet inte bara för tjänstemännen som hanterar den här sortens frågor, utan också för medborgarna som har åtminstone viss rätt att påverka hur deras närmiljö ser ut.
Ju fler personer som trängs på ett litet område, desto mer omfattande regelverk. Det är både oundvikligt och i viss mån rimligt.
Däremot måste man kunna begära tydlighet och förutsägbarhet, och det är där Mariehamns stads utmaning ligger. Ju fler ärenden som går i långbänk, ju fler frågor som är tillräckligt oklara för att ärendet ska behöva gå till domstol, desto mindre attraktiv blir staden för både boende och investerare.
Henrik Herlin