Vi närmar oss jul och nyår med fest och tid för umgänge med familj och vänner. Tyvärr betyder det också att vi närmar oss två av årets stora alkoholhögtider. Polis och sjukvård kan vittna om den fördubblade arbetsbörda som storhelgerna innebär eftersom alldeles för många inte kan hantera drickandet.
Kanske är det mörkret, kanske är det kylan, våra begränsande odlingsmöjligheter spelar så klart in, men något är det som har skapat en brännvinsromantik här i Norden. Faktum är att det sträcker sig ett starkspritsbälte längs vår latitud runt hela norra halvklotet.
Vår kultur är så rik på färgstarka fylleberättelser att de nästan utgör en egen litterär genre. Språket är pepprat av specialuttryck och skämt kring drickande. På Åland har vi lokala varianter som ”När du inga tar någgi” eller att vara sten när man har tagit för mycket.
Åland är överhuvudtaget en fokuspunkt med all lättillgänglig taxfreesprit och en samhällsekonomi som till stor del bygger på alkoholförsäljning.
Längtan efter att släppa kontrollen lite för en stund, koppla av och släppa ned axlarna har följt oss genom hela mänsklighetens historia. En lista på allt vi prövat att sätta i oss för att bli påverkade skulle bli så lång att denna ledare fick delas upp i minst två delar. Det tycks röra sig om ett djupt rotat behov som det är svårt att utrota. Om det nu är det man vill. Majoriteten av alla människor hanterar sitt drickande ansvarsfullt och håller det måttfullt i den meningen att det inte skapar problem för dem själva eller omgivningen. För de flesta är alkohol en tillgång och inte en belastning.
Men samtidigt känner vi alla människor som förstör sina egna och andras liv på grund av ett okontrollerat drickande. Vi är fysiologiskt funtade att maximera njutning när den finns att tillgå. Och i dag är njutningsmedlen så lättillgängliga att vi lätt överkonsumerar och hamnar i beroende.
På grund av alkoholromantiken och den sociala tafatthet som gör att vi drar oss för att fråga hur någon egentligen mår, har vi förskjutit gränserna in absurdum för vilket fyllebeteende vi tolererar.
Höjer man blicken från de individuella tragedierna med otrygga barn, tafsande och våldsamma män, kraschade förhållanden, avbrutna vänskaper och förlorade jobb, orsakar alkoholrelaterade problem enorma samhällskostnader. Men det som att vi är blinda för det. Vi skakar på huvudet åt USA:s pågående narkotikaepidemi men ser inte vår egen sjuka alkoholkultur.
Vi vill inte ha ett helt torrlagt samhälle. Låt oss njuta av julbord och nyårssupé och för all del av lördagsmiddagar och kroghäng med vännerna. Men samtidigt komma ihåg att ta hand om oss själva och om varandra.
Diskussionen om gränsdragningar är ett ständigt pågående arbete som börjar hemma vid middagsbordet med barnen. Det är nyttigt att sätta sakerna i perspektiv. Man blir så lätt hemmablind.
Petter Lobråten