» Ny bok Recension
”Ålandsfrågan mina herrar!”
Författare: Jerker Örjans.
Utgiven av: PQR-kultur.
Utgivningsår: 2020.
Antal sidor: 199.
Nästa år är det 100 år sedan Nationernas Förbund i Geneve avgjorde tvisten om Ålands nationstillhörighet till Finlands favör. Jerker Örjans bok ”Ålandsfrågan mina herrar!”, som utkommer den 12 december, ger sig i kast med att försöka förklara bakgrunden till detta beslut.
Boken är ovanlig i det avseendet att den består av tre lager i olika genrer: en tredjedel fiktion, en tredjedel historieskrivning och en tredjedel källsamling. Det djupaste lagret består av den rapport som Nationernas Förbund grundade sitt beslut på.
I bokens historievetenskapliga del drar Örjans en rad slutsatser baserat på denna rapport, understödd av andra källor. Den fiktiva delen utgörs av ett manus till en teaterpjäs där rapportens författare, amerikanen Abram Elkus, schweizaren Felix Calonder och belgaren Napoleon-Eugène Beyens diskuterar Ålandsfrågan efter ett besök på ögruppen. För att ge trovärdighet åt skådespelet har Örjans läst memoarlitteratur av rapportörerna, och placerat in vissa av de där framförda tankegångarna i dialogen.
Enligt Örjans har i stort sett all tidigare forskning utgått ifrån att Ålandsfrågan var avgjord på förhand på grund av stormaktspolitik. Han menar emellertid att denna uppfattning är felaktig, och att frågan faktiskt fortfarande var helt öppen när saken behandlades i Genève. Enligt Örjans var det slutsatserna i rapporten som fick beslutet att gå Finlands väg, vilket gör rapporten till ett av de viktigaste dokumenten i Ålands historia.
Trots rapportens stora betydelse har få läst den, vilket är anledningen till att Örjans anser det viktigt att publicera den på nytt. Den nu utgivna texten är baserad på det svenska utrikesdepartementets översättning av de franska och engelska originalen, med viss språklig redigering av Örjans.
När man ska recensera boken finns det alltså tre separata frågeställningar att ta hänsyn till: Hur fungerar teatermanuset, hur väl underbyggd är Örjans kritik av den tidigare forskningen om Ålandsfrågans avgörande och hur angeläget är det att ge ut rapporten på nytt.
Jag måste erkänna att jag inte är någon erfaren teaterkritiker, och har svårt att uttala mig om hur manuset kommer att fungera rent praktiskt på scen. Däremot är teaterkaraktärerna utan tvekan väl förankrade i vad vi kan veta om deras historiska förebilder.
Jag stödjer till fullo att rapporten ges ut i tryck på Åland hundra år efter dess tillkomst. Örjans har helt rätt i att det är ett historiskt dokument av största betydelse för Ålands historia, som bör finnas lätt tillgängligt för de som är intresserade. Förutom sitt värde som grund för ett beslut som avgjorde Ålands öde under det kommande seklet så är rapporten också ett intressant tidsdokument, som redogör för Ålands natur, näringsliv, befolkning och andra förhållanden runt år 1920.
Svårare är det däremot att avgöra hur Örjans teorier om bakgrunden till Ålandsfrågans lösning står sig. Han har utan tvekan rätt i att tidigare skribenter så gott som enhälligt ställt sig bakom tolkningen att det var stormakternas geopolitiska överväganden som avgjorde Ålands nationstillhörighet.
Örjans själv nämner bara två exempel (Barros och Rystad), vilket knappast är tillräckligt för att underbygga att denna historietolkning är helt dominerande. I min bok ”Islands of Identity” undersökte jag emellertid också hur denna fråga hade behandlats av åländska historieskrivare, och kom då fram till samma slutsats som Örjans. Alla som hade en uppfattning i frågan trodde att Finland fick överhögheten över Åland eftersom det gynnade stormakternas intressen, antingen för att stormakterna var rädda för att minoriteter på deras områden också skulle försöka bryta sig ut eller för att de inte ville att en nation ensam skulle kunna dominera inloppet till Bottenhavet via Ålands hav.
Knepigare är det emellertid att försöka bevisa att denna helt dominerande majoritetsuppfattning är fel. Örjans erkänner också att stormaktsintressen ofta får fälla avgörandet i internationella konflikter, men framhåller att detta endast gäller i de fall då stormakternas intressen verkligen påverkas av utgången. Han menar att Frankrike och Storbritannien förmodligen var rätt likgiltiga inför frågan om Ålands nationstillhörighet. Därför kunde de låta de tre rapportörerna göra en oberoende utredning, på basen av vilken Nationernas Förbund sedan kunde fatta ett beslut enligt bästa omdöme i enlighet med gällande folkrättsprinciper.
Man kan ge Örjans rätt i att tidigare skribenter väl lättvindigt utgått ifrån att stormaktsintressen låg bakom, utan att de försökt belägga sina antaganden. Man måste emellertid komma ihåg att till exempel Göran Rystad, vars bok har undertiteln ”The Baltic in Power Politics”, använder realpolitiken som ett verktyg för att förstå och tolka historien. När det gäller den typen av övergripande perspektiv är det lika svårt att bevisa att de är fel som att de är rätt.
I och för sig kan man argumentera för att det var folkrättsliga argument som avgjorde Ålandsfrågan, men mot detta kan man invända att stormakternas intressen redan finns inbakade i hur folkrätten är formulerad och tolkas, till exempel vad gäller möjligheten för delar av stater att bryta sig ut.
Elkus, Calonder och Beyens skriver också i sin rapport att självbestämningsrätten inte är en generell folkrättsregel, utan att den tvärtom är ”vag och allmänt hållen” och har lett till ”meningsskiljaktigheter av de mest olika slag”.
Detta kan ses som ett stöd för att det fanns en rädsla för att ett åländskt nationsbyte skulle kunna stärka självbestämningsrättens status, vilket skulle kunna leda till att andra folkgrupper i liknande situationer också försökte slita sig loss. På den centrala punkten, huruvida självbestämningsrätten är en del av folkrätten eller inte, så hänvisar de tre rapportörerna till den internationella juristkommissionens utlåtande. Man skulle alltså kunna hävda att det var i juristkommissionen som det avgörande ställningstagandet ägde rum.
Oberoende av vilken tolkning man gör i den frågan så är emellertid Örjans bok ett välskrivet, intressant och originellt bidrag till historieskrivningen om en av de viktigaste tilldragelserna i Ålands historia.
Janne Holmén, docent i historia