”Och kom ihåg pojke, fundera noggrant innan du öppnar munnen! Helst ska du vara tyst. Du vet, det kan ha hemska konsekvenser inte bara för dig utan för hela familjen”.
Dessa ord fick jag höra av min far innan jag lämnade hemmet och gick till skolan under åttiotalet i Östtyskland. Det räckte i princip om du ställde fel frågor om det socialistiska systemet, ifrågasatt regeringens beslut eller pratade om drömmen om frihet i offentligheten eller till och med med en vän som kunde vara en inofficiell Stasimedarbetare som rapporterade direkt till nämnda institution.
En av konsekvenserna kunde ha varit att du blev kallad till förhör som kunde vara väldigt obehagliga eller våldsamma. En annan kunde vara att ens dröm om att studera och göra karriär inte gick att förverkliga. Engagerade du dig ännu mera och jobbade mot regimen, kanske i någon organiserad form kunde du ha blivit inlåst, fått dina barn kastade i ett barnhem eller i värsta fall hittade man dig aldrig mera då de tog livet av dig.
Förstås lever vi inte i Östtyskland och ingen låser in dig på grund av dina politiska åsikter. Men då jag ser på dagens debattklimat i de sociala medierna blir jag orolig för hur man behandlar dem som avviker från allmänhetens accepterade och framhållande åsikter.
Du behöver inte vara helt emot en viss ideologi, ett politiskt beslut eller politiskt system för att bli kallad rasist, homofob, klimatförnekare eller liknande. Det räcker redan om du bara ifrågasätter för att kunna bli avstängt från Facebook eller andra plattformer.
Du kan bli anmäld av personer som inte gillar dina åsikter eller din youtubepublicering kan tas bort. Du kan hitta många exempel om du bara söker.
Polariseringen i samhället vi lever i har blivit så pass stor att det inte längre finns en konsensus om en debatt som främjar kompromiss utan det mesta är i dag antigen svart eller vit. Och även i offentliga medier råder en viss mainstream som försöker styra folk i den politiskt korrekta riktningen.
Detta gör att folk hellre väljer att vara tysta än att vara obekväma. Man fruktar helt enkelt att man tappar sin sociala status eller har det svårare när man söker jobb eller utbildning.
Men varför har jag skrivit denna insändare? Jag var med och demonstrerade för murens fall i Östtyskland och den föll i slutändan. Längtan efter friheten vann till slut.
Detta ger mig hopp och jag tänker inte vara tyst. Jag gick inte på gatan och fick stryk av statsmakten 1989 för att jag idag ska vara rädd för att öppna munnen.
René Janetzko
Ålandstidningen