Foto:

Bättre kan ni, Lumparns vänner!


Föreningen Lumparns vänner framför att rapporten ”Finbydiket: Hur blev det så här” presenterar en sammanställning över de verksamheter som medfört och medför näringsbelastning till det övergödda Finbydiket i Sund. Den komplexa frågeställning rapporten tacklar har skett under ledning av konsulten och lagtingsledamoten Simon Holmström (HI).

Föreningen Lumparns vänner framför att rapporten ”Finbydiket: Hur blev det så här” presenterar en sammanställning över de verksamheter som medfört och medför näringsbelastning till det övergödda Finbydiket i Sund. Den komplexa frågeställning rapporten tacklar har skett under ledning av konsulten och lagtingsledamoten Simon Holmström (HI).
Efter en genomläsning kan man konstatera att den tyvärr innehåller faktafel, en del metodologiskt flum, samt felaktiga bedömningar och slutsatser som på basen av den presenterade faktagrunden är motstridiga. Rapporten har ett mönster av en del enkelspåriga och felaktiga tolkningar, ”vinklingar” av det data man säger sig ha samlat ihop, samt luckor i analysansatsen.
Det verkar som om man haft för bråttom för att gå igenom det material man hänvisar till och hoppat till slutsatser. Det är synd, för alternativet skulle ha resulterat i den goda grund som man säger sig eftersträva. Inte kan man vara riktigt nöjd med resultatet av de samhällsmedel som kanaliserats till föreningen för framtagandet av alstret.
Behandlingen av Ålbiocom har getts rikligt med utrymme i rapporten. Vad de rättsliga krumelurerna som minutiöst beskrivs har för relevans i frågan om kartläggning av flöden och belastningar från olika källor till de analyserade recipienterna, är en gåta. Konkret fakta och klar metodik gällande näringsbelastningar skulle ha varit önskvärt.
Materialet om bolaget innehåller faktafel och tolkningar som förblir utan bevis. Det har väl varit lättare att fylla sidorna med ”saftigt material”, i stället för att försöka skapa en helhetsbild där källor, mängder och belastning skulle ha behandlats jämbördigt. Andra identifierade källor har nästan summariskt hoppats över, utan mer än ytlig analys.
Som utvecklingsdata i rapporten nog visar, har bolagets satsningar lett till förminskning av näringshalter i de vatten som leds ut från anläggningen. Att arbetet, som rapporten säger, skulle ha varit ”ad-hoc” är ett exempel på förvrängning. Om Ålbiocom hade beretts tillfälle att gå igenom rapporten före publicering skulle en del fel enkelt ha kunnat korrigeras, andra brister skulle kanske ha krävt mera arbete för sammanställarna.
Rapporten har genom val av fakta och presentation producerat ett alster där någon till och med kunde ge bedömningen ”alternativ sanning”. En genomgång av källor som rapporten hänvisar till kommer säkert många av rapportens läsare att göra. Det är en beprövad och tyvärr fungerande metod för bearbetning av opinionen. Att rapporten i tidningsreportage bedöms som ”fakta”, fulländar verket.
Ålbiocom fick inte inbjudan till presentationstillfället som hölls för att ta del av diskussionen eller framföra synpunkter. De ansvarigas agenda och motiv kan ju var och en utvärdera själv.
Man kan hoppas att tidigare och nuvarande folkvalda axlar ansvaret och engagerar sig för att säkerställa att olika myndigheter får de resurser som krävs för att utföra ett professionellt och långsiktigt arbete kring kartläggandet av näringsbelastningar på Åland.
Det torde ju förbättra möjligheterna att utarbeta lösningar för att minska samhällets miljöbelastning; långsiktigt, faktabaserat, rättssäkert och med tvärsektoriellt samarbete. Paf-medel kanaliserade till föreningar, verkar inte leverera den produkten.
Ålbiocom önskar att rapportens sammanställare korrigerar felaktig information som rapporten sprider om företaget. Insändare fungerar inte som en kanal för att belysa detaljerna.

Bengt Karlsson, vd Ålbiocom Ab
Ralf Häggblom, konsult

Ålandstidningen

Hittat fel i texten? Skriv till oss