Sedan snart fem år tillbaka bor Tiina Fjellander på Åland. I bild och text delar hon med sig av sitt Åland genom bland annat bloggen ”Ihana Ahvenanmaani” – ”Mitt underbara Åland”.

Hon är ganska säker på att de dåliga och felaktiga attityderna mest handlar om okunskap.

– Jag har ingen minnesbild av att jag skulle ha läst om Åland i skolan, säger Tiina.

Men för att blicka bakåt. Tiina växte upp i Lavia, som numera tillhör Björneborg, och gick i en byskola med sådär 20-25 elever. Även Tiina hade attitydproblem när hon skulle studera svenska. Ryska, däremot, hade hon själv valt. Visserligen åkte familjen över till Umeå från Vasa någon gång om året. Där fanns bekanta, men de var Sverigefinnar.

– Jag var 19 år första gången jag träffade en finlandssvensk!

När hon väl började studera svenska visade det sig att hon tyckte om det, och hon kände till och med att svenskan var lättare än engelskan.

Den stora okunskapen

Hon reflekterar över den avoga inställningen till svenskan bland finskspråkiga i Finland, och vice versa på Åland – de dåliga attityderna på bägge sidor. Och den stora okunskapen som hon märker att finländare har om Åland. Hon har upplevt kommentarer som:

”Betalar ni en skatt på Åland”? ”Ni bara suger från Finland!”

– Mycket handlar om klumpsumman, eller om stödet till färjorna. Folk förstår inte hur mycket frakt som går med färjorna. Om det sedan finns någon från Åland som inte har en bra attityd gentemot Finland, så svartmålas alla ålänningar. Det är så många finländare som aldrig har varit på Åland. Min mamma är 77 år och hon var här första gången för två och ett halvt år sedan.

Bara en enda gång har hon själv mött en negativitet gentemot finskan på det personliga planet på Åland.

– Jag har mest positiva erfarenheter, säger hon.

Hon påminner om vikten av att vara en förebild i att möta den andre. Bristen från åländsk sida, menar hon, är att man inte har sett hur stor potential det finns i turismen från den finska sidan.

– I och med coronan kanske vi har upptäckt att vi behöver den.

Som ung ville hon visserligen bort från den lilla byn som hon växte upp i, och nog också från Finland. Men inga dörrar öppnades. Som 18-20-åring började i stället hennes inre resa i vad som är hennes kulturella identitet som finskspråkig finländare.

– Ordet nationalism har fått så stark negativ klang. Men varje kultur är unik. I den kristna värdegrunden är varje individ skapad som sin egen, säger hon.

– Jag är tacksam att jag stannade och kom fram till det. Om man inte är trygg i sin egen identitet, kan man inte respektera andra.

Livet förändrades radikalt

På frågan hur det kom sig att hon blev troende svarar hon:

– När jag var tolv år började jag dricka alkohol. Vi hade inte något annat att göra på helgerna, säger hon om det lilla samhället hon växte upp i.

– Det var ett kompisgäng… Sedan när jag gick i skriftskolan blev jag intresserad av den kristna tron, eller om det var av hjälpledarna och deras liv som intresserade…

Hon levde ett dubbelliv. Under våren i nian var det en period på en månad som inte alls var bra.

– Vi var två veckor från skolan till Österrike. Vi drack. Ingen frågade efter vår ålder. Därifrån kom vi hem till första maj, och åkte direkt till kompisars stuga. En drack så mycket att han blev medvetslös. Jag hade gått första hjälpen-kurs så jag kunde hjälpa och ringde ambulans. När ambulansen hade åkt, åkte vi bara till nästa fest. Sedan iväg på kryssning med Silja Europa, Åbo-Stockholm.

Ensam i hytten försökte hon dricka, men det gick inte. Det var fysiskt stopp.

– Jag kan inte förklara. Det var en så stark ”röst”. Jag upplevde det som att Gud sa till mig att ”det här går inte”. Jag hade ett val, att fortsätta eller att sluta och följa honom.

Hon beskriver det som att hon tidigare hade haft ofrid i sitt hjärta.

– Nästa dag sa jag till skolans häftigaste kille att jag hade bestämt mig för att sluta dricka, men han menade att det bara var något som alla säger när de har ”hangover”.

Men för Tiina blev det verklighet.

Kreativ miljö

I samma veva kom antagningsbeskedet till gymnasiet. I sjuan-åttan hade hon drömt om att bli skådespelerska. Hon var med i en teatergrupp och hade sökt till linjen för Creative Arts i Tammerfors.

– Det fanns bara två sådana i Finland på den tiden. En kompis kom in, inte jag. Det var 0,19 poäng som saknades.

I stället valde hon att gå ett tionde år på en kristen folkhögskola.

– Det var bra, det var ett roligt år. Om jag hade flyttat till Tammerfors vet jag inte hur det skulle ha gått. Jag fick många troende kompisar där – de som gick på Bibelskola. Vi hade morgonandakter och Bibelstunder. Jag lärde mig vanan att läsa Bibeln.

Tiina hade ändå ett bra betygsmedeltal redan innan, medan de flesta andra hade mycket sämre betyg. Men hon trivdes, skolan var lätt för henne och medeltalet höjdes.

– Sedan kom jag in på linjen i Tammerfors. Det var bland mina bästa år. En skola med 600 elever. En diversitet, kreativa människor och en bra skola i övrigt. Minst 50 var troende.

Fortfarande har hon goda vänner från den tiden. Hon satsade på skolan och tog en massa extrakurser.

– Jag tog allt!

Hon berättar om bönegrupper och dramagrupper. I den sistnämnda var det någon som kom på idén att de skulle åka till Ryssland och träffa ungdomar där, och som kände till en präst som höll på med välgörenhet. För Tiina som redan hade studerat ryska passade det bra. Under den fyra dagar långa resan blev det dock inte så mycket dramagrupper.

– Vi besökte bara gamla gummor i deras trasiga hus. Det blev inga ungdomar till sist.

Den resan förändrade hennes syn på livet och hon kom in på det här med mission. Hon började tveka om hon skulle bli skådespelerska eller inte.

Valde bibelskola

Efter gymnasiet ville Tiina hur som helst ta ett mellanår. Tanken kom om hon skulle söka sig till en missionsorganisation och deras bibelskola.

– Tre månaders studier i olika ämnen som Bibeln, den helige ande och lovsång. Därefter tre månaders praktik på missionsfältet.

För Tiina, som är uppvuxen på landet, är–som hon beskriver det –bil det första man ska skaffa. Frågan var vad hon skulle satsa sina penninggåvor från studentexamensfesten på bil eller bibelskola. Hon valde den sistnämnda. I skolan var det bara fem elever just den hösten, så det blev en hopslagning med motsvarande skola i Estland.

– Teoridelen studerade vi i Estland.

Estland var dock inget nytt för henne.

– Jag hade säkert varit där 15 gånger innan med folkdansgruppen och mina föräldrar.

Efter teoristudierna följde fältpraktik för en lokal organisation i Indien i två månader, i en stad med åtta miljoner invånare. Mesta tiden tillbringades i slumområden, med bland annat praktisk hjälp för barn och kvinnor som hade hiv/aids. Det här var 2004.

– Det förändrade mycket i mitt liv. Jag hade varit mycket i Ryssland och Estland under hela 90-talet, men det gick inte att jämföra, eller knappt att beskriva.

Redan efter ett dygn visste hon ändå att hon ”var så mycket på rätt plats som man bara kan vara”.

Åland i bön

Sedan kom det sig att Tiina plötsligt träffade en rikssvensk man, hennes blivande make, på medarbetardagar i Savolax.

– Mitt i skogen nära Kuopio, säger hon småleende.

De jobbade inom samma missionsorganisation. Två månader innan hade han kommit till Finland och hade visserligen börjat lära sig finska. Tiina, däremot, hade inte använt sig av svenskan på ett tag. De kom fram till att de inte ville leva på engelska, utan skulle lära sig varandras språk. En tid var det tre språk som ljöd dem emellan.

Samma höst som hon träffade Zacharias kom Åland plötsligt över henne en gång när hon bad.

– Jag hade bara varit här två gånger.

Under flera års tid bad hon, och de bägge, för Åland och följde med vad som hände genom nyhetsflödet.

– Vi började be bland annat för attityder och för företag som var nära konkurs.

Hon nämner tiden när osäkerhetsmolnen svävade över chipsfabriken i Haraldsby och alla aspekter kring arbetsplatserna som riskerade att gå förlorade.

– Det är vår erfarenhet att bön gör skillnad!

– Kärleken jag har för Åland har Gud lagt på mitt hjärta.

Småningom gifte de sig och flyttade till Åbo där Tiina studerade folkloristik. Zacharias studerade vid Åbo Akademi och där, i deras nya hemstad, var plötsligt umgängeskretsen till största del finlandssvenskar. En ny dörr öppnades för Tiina.

– Med deras traditioner och dialekter.

Under en period på ett år, under 2007-2008, var det mycket förändringar för Tiina. Hon förlovade sig, gifte sig, flyttade, väntade barn – och förlorade sin pappa som plötsligt dog några dagar innan julafton. En omvälvande period för henne.

Åland och världen

Kring det avgörande beslutet om att flytta till Åland berättar hon:

– 2014 var hela familjen i Norge på en konferens för missionsorganisationen. Då hade jag inte haft Åland i tankarna på ett tag, men då talade Gud till både min man och mig om Åland.

Beslutet kom – de skulle flytta till Åland. Då började ett par års process inför flytten. De skulle lära känna Åland. När de flyttade två år senare hade de bott i Åbo i nio år och alla tre barnen hade fötts där.

Efter den där första missionsresan har det genom åren blivit besök och missionsarbete i ett antal olika länder. Fortfarande har hon kontakt med många som jobbar kvar. Till framtidsplanerna hör att bygga upp ett fadderbarnssamarbete, så snart covidsituationen lugnar sig.

– Alltid när man har varit på sådana platser och sedan kommer tillbaka känns det så absurt, så många känslor. Vi klagar här och är aldrig nöjda. Det blir en frustration. Men vi människor är konstiga. Efter några veckor är allt ”som vanligt igen”.

Hur är det då med suget att åka iväg igen?

– Både och. Jo, jag har kallelsen till mission, men vår fysiska plats är här. Just nu är det här rätt plats för mig, men samtidigt vill jag regelbundet kunna stötta och bidra till olika organisationer. Vi ber, stöttar ekonomiskt och ibland åker vi också iväg själva. Vi känner så många på olika platser och har vänner som vi kan bo hos när vi åker, och som vi också stöttar. Just nu går barnen i skola här, men vi vill konkret visa våra barn bland annat Indien, säger hon och berättar också om tillfällen då de redan har varit med på resor.

– Fadderbarnstanken är just den, att vi ska kunna hjälpa härifrån. Småpengar här gör mycket nytta där.

Fylld av idéer

Motsvarar Åland hennes förväntningar? Ja, det gör det, säger hon. Men hon inser att det inte är helt lätt att skapa nya, djupa vänskapskontakter.

Länge jobbade hon inom missionsorganisationen, även under de första åren på Åland. Men när organisationen efter en tid ville omplacera dem tillbaka till Finland, valde de i stället att stanna på Åland och söka sig andra arbeten.

– Vi hade blivit så fästa vid Åland och visste att det här är platsen för oss.

Som utbildad folklorist gick tankarna till jobb inom museivärlden eller turismbranschen. Men eftersom hennes man jobbar i Sverige och pendlade dit regelbundet innan restriktionerna slog till, kände hon att hon inte kunde jobba ”åtta till fyra”. För helheten, familjen, skulle det ha blivit svårt. Hon ville inte att barnen skulle behöva tillbringa en hel del tid ensamma hemma.

Tiina är fylld av idéer och om de ska förverkligas är det kanske egenföretagarvägen som är rätt väg att gå, funderar hon.

– Som jag jobbade tidigare var det också flexibelt.

Skrivit har hon alltid gjort. Som riktigt ung skrev hon krönikor för en lokaltidning. I efterhand har hon insett att också hennes föräldrar var företagare, även om hon inte hade tänkt på det.

– Pappa var i skogsbranschen och mamma hantverkare.

Tillvaron som egenföretagare började hon strax innan coronan slog till. Hon har kunder inom turismbranschen, hon översätter, har bloggsamarbeten, och en del frilansjobb som skribent.

– Men mycket blev inställt.

Däremot passade hon på att förverkliga några av sina idéer, som att skapa smycken och underlägg med bilder från Åland.

– Jag tänkte att nu kör jag! Även om jag annars försöker att inte ha så många saker på gång samtidigt.

Tiina har dessutom skrivit en barnbok om Åland på finska, och som senare även blir på svenska. En faktabok för lite äldre barn. Just nu väntar hon på svar från olika förlag och att illustrationerna ska fixas.

Hon vill verkligen inspirera. Nu är hon dessutom med i projektet ”språkambassadörer”, och besöker olika finska skolor för att berätta om sin egen språkresa.

– Barn och unga är framtiden!