I all tysthet hölls för en vecka sedan det första mötet inom ramen för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Konventionen är en utvidgning av icke-spridningsavtalet som antogs på 60-talet, och målet är nu uttryckligen en kärnvapenfri värld.
Varken Finland eller Sverige, och inte heller något Natoland, har anslutit sig till konventionen. På plats i Wien var i stället länder som Kambodja, Mexiko, Filippinerna, Palestina och Irland. Betydligt mer omtalat är mötet i Madrid den här veckan, där Nato förväntas mejsla ut sin framtida roll i världen. Även Finland är på plats, om än som observatör. Hur förhandlingarna i Madrid än går gällande detaljerna i Natos verksamhet är en sak säker: kärnvapen är en självklar del av alliansens verksamhet. Hur kommer det sig att en FN-konvention om nedrustning får så lite uppmärksamhet medan ett möte mellan Natos medlemsländer är på allas läppar? Historien kan ge en fingervisning.
Det finns nio kärnvapenmakter i världen. Tillsammans sitter dessa på omkring 13.000 kärnvapenspetsar, varav kanske 10.000 är i användbart skick.
Kärnvapenmakterna har beredskap att avfyra missiler och robotar bestyckade med kärnvapenspetsar från hav, land och luft. Från havet är det framför allt fråga om ubåtar, men vissa länder har också särskilda flytande fartyg för ändamålet. Landbaserad avfyrning kan göras både från permanenta anläggningar och från flyttbara ramper. Från luften är det numera sällan aktuellt med att bara släppa bomber, så som skedde när USA bombade Hiroshima och Nagasaki och därmed satte sista spiken i andra världskrigets makabra kista. Snarare ligger fokus i dag på kryssningsrobotar. Alla kärnvapenmakter har inte tillgång till samtliga avfyrningsmetoder. Till exempel Storbritannien förlitar sig fullständigt på sina fyra ubåtar, varav åtminstone en alltid är i beredskap på hemlig plats. De huvudsakliga aktörerna upprätthåller dock flera former av beredskap samtidigt och utvecklar ständigt både nya kärnvapenspetsar och vapenbärare.
Den gängse uppfattningen är att antalet kärnvapen i världen stadigt minskar. Det är förvisso sant att vi i dag är långt ifrån 80-talets extrema nivåer på drygt 60.000 krigsspetsar, men utvecklingen är inte odelat positiv.
Organisationen Federation of American Scientists publicerar regelbundet rapporter om alla nio kärnvapenmakter. Deras uppfattning är att antalet krigsspetsar har ökat och beredskapen höjts de senaste åren. Till det bör också tilläggas att sprängkraften i dagens kärnvapen är ofantligt mycket större än i de som samlades på hög under kalla kriget och definitivt jämfört med dem som användes på Japan och som fick upphovsmannen Robert Oppenheimer att tårfyllt utbrista ”Jag är vorden döden, världarnas förstörare” (eller någon annan av de många översättningarna av versen från Bhagavadgita). Några länder som inte hör till kärnvapenklubben hyser ändå krigsspetsar. Det handlar då om Natoländerna Tyskland, Italien, Nederländerna, Belgien och Turkiet som har 150 amerikanska kärnvapen på sin mark.
Icke-spridningsavtalet från 1968 kan i efterhand tyckas vara en kufisk skapelse. De befintliga kärnvapenmakterna förbehöll sig rätten att behålla sina kärnvapen och krävde i stället att övriga länder inte skaffade dylika. I utbyte lovade man nedrustning. Det gick som bekant inget vidare på någondera punkten.
I praktiken var avtalet troligen det bästa reella alternativet vid tillfället. Det fanns en äkta ambition att minska mängden kärnvapen i världen. På grund av den extrema militära maktobalans som innehav av kärnvapen innebär var det inte realistiskt att förvänta sig att någon skulle göra sig av med dem helt och hållet. Däremot kunde man genom att stoppa spridningen göra frågan till en angelägenhet mellan USA och Ryssland. Det ledde mycket riktigt till nedrustning, om än med några tiotals års fördröjning och en obehaglig period av terrorbalans. I dag är relationen mellan öst och väst åter spänd. Förhoppningsvis leder det inte till ett liknande dödläge som under kalla kriget, men den underliggande dynamiken är jämförbar. Hur eftersträvansvärt det än är att sträva efter en kärnvapenfri värld är det i dag en fåfäng förhoppning. Det är därför inte konstigt att ett toppmöte inom Nato får betydligt mer uppmärksamhet än en FN-konferens om avskaffande av kärnvapen. I sitt öppningstal till konferensen i Wien sade FN:s generalsekreterare António Guterres att kärnvapen står för falska löften om säkerhet och försvar. Det må vara riktigt ur ett metaperspektiv där mänskligheten som helhet är utgångspunkten. Ur ett realpolitiskt perspektiv, givet den maktbalans som just nu råder, är det tyvärr andra prioriteringar som styr.
Henrik Herlin
