Plötsligt är inflationen ett oomtvistligt faktum.

I den ena tidningsartikeln efter den andra diskuteras nu yrvaket risken för ohanterligt hög inflation, som om den prisökning vi ser just nu dykt upp som gubben ur lådan. Ett av de senaste bidragen till debatten är Helsingin Sanomats osignerade ledare på temat. Under rubriken ”Inflationen fick redan in foten i dörrspringan” (”Inflaatio änkesi jo jalkansa ovenrakoon”, 13.5 2022) framställer skribenten situationen som ett rent tekniskt händelseförlopp. Det senaste årets prisökning skulle inte vara något problem i sig, antyder ledaren, utan det är det faktum att arbetsmarknaden nu reagerar genom att höja lönerna som riskerar leda till elände. Resonemanget är att de ökade energipriserna i vintras fick inflationsindexen att peka rakt uppåt. Nu finns det tecken på att sagda priser kan vända nedåt igen och därmed också indexen, vilket skulle kunna signalera faran över. Tyvärr hann arbetsmarknaden hoppa med på tåget och har redan börjat höja lönerna, så nu finns det ingen återvändo – priserna kommer ohjälpligen att fortsätta stiga. Det enda som finns kvar att göra då är för centralbankerna att höja styrräntorna, vilket leder till högre lånekostnader, lägre ekonomisk aktivitet och slutligen stagflation. Slutdestinationen är helt korrekt, men ledarens väg dit är besynnerlig av flera orsaker.

För det första är nuvarande prisinflation inget plötsligt fenomen. Vi har levt med onormalt låga räntor så länge nu att vi knappt reagerar på det absurda i att betala en dryg halv procent i ränta för ett bostadslån.

Europeiska centralbanken (ECB) övergick till negativ styrränta 2014, och det framställdes vid tillfället som en historisk händelse. Det var det förstås, men den grundläggande strategin – att sänka styrräntan lägre än man någonsin tidigare föreställt sig för att upprätthålla den slumpmässigt utvalda tvåprocentsinflationen – hade redan då flera år på nacken. Inflationen fick in foten i dörrspringan till din bostad redan då, du bara inte märkte det. För det andra kan man med fog ifrågasätta förutsägelsen om sjunkande energipriser. Faktum är att Helsingin Sanomats skribent är väl optimistisk i återgivningen av centralbankens uttalande. I sitt senaste utlåtande säger ECB att energipriserna kommer att fortsätta vara höga på kort sikt för att sedan dämpas något.

Även det är optimistiskt. Det tar åratal att bygga kärnkraftverk, Opecländerna har inga orsaker att sänka priset bara för att Europa vill fasa ut rysk olja, att transportera naturgas på fartyg är inte ett ekonomiskt hållbart alternativ i dagsläget, och alternativa energikällor kan i praktiken bara täcka en liten del av dagens behov.

Inflationen har i och med detta inte bara fått in foten i dörrspringan utan har också stigit in, gjort sig hemmastadd och börjat möblera om i ditt hem. För det tredje är det ganska magstarkt att placera startpunkten för inflation vid arbetsgivarnas fötter. Företag anpassar sig till den verklighet de kan förutse, varken mer eller mindre. Den ökade penningmängden är sedan länge ett faktum när lönerna budgeteras, och när fackförbunden inser att medlemmarnas löner halkar efter har ännu mer tid förflutit. Kraven på löneökningar kommer med andra ord mycket, mycket sent i det händelseförlopp som leder till att inflationen bryter ut. I det skedet har det gått så långt att den oönskade gästen fullständigt tagit din bostad i besittning, bytt lås och vidarebefordrat räkningarna till dig.

I en fullt väntad vändning nämner ärkekeynesianska The Economist i sin senaste ledare på ämnet möjligheten för centralbankerna att inte höja styrräntorna till de nivåer som gällde innan experimentet med extremt låga räntor påbörjades. Inflationen skulle visserligen gå het och många skulle förlora pengar, men samtidigt skulle mer inflationssäkra tillgångar stärkas. Det skulle också ha vissa fördelar för internationell handel.

Så blir det när man ser ekonomin som en maskin med syfte att producera abstraktioner som ökad bruttonationalprodukt. Nationalekonomisk analys reduceras då till att peka på vilka spakar man bör dra i för att uppnå just det målet. Om det sedan innebär att vanliga människor förlorar sina hem – metaforiskt eller i verkligheten – så må det vara hänt. Henrik Herlin