EU vill införa utsläppsrätter för sjöfarten som en del av klimatomställningsprojektet ”Fit for 55” och frågan om huruvida trafiken mellan Åland och Finland ska undantas från reglerna har under den senaste veckan slagit upp en spricka i landskapsregeringen.
Infrastrukturminister Christian Wikströms (Ob) beslut om att göra påtryckningar till Finland för ett undantag föll inte i god jord hos regeringskollegorna i Hållbart initiativ, som tidigare inte gjort någon hemlighet av att frågan om utsläppsrätter är en känslig fråga för partiet.
Hållbart initiativ har i grunden en poäng. Undantag är inte vägen framåt om vi ska minska utsläppen, och ramverken måste sättas politiskt för att företagens mål om vinstmaximering ska kunna drivas parallellt med miljöarbetet.
Företagens syfte är inte att bidra till ett bättre klimat, utan att skapa värde för sina ägare. Och så länge klimatarbetet inte går i linje med vinstmaximering kommer inga, eller åtminstone väldigt få, företag att engagera sig aktivt.
Det är möjligt att Hållbart initiativ gör en större grej av saken än vad man egentligen tycker är rimligt eftersom man vill använda det som påtryckning i förhandlingar om andra frågor, men miljörörelsen är inte heller direkt känd för att beakta andra perspektiv i jakten på minskade utsläpp.
Det allra tydligaste exemplet är förstås den ansvarslösa, och känslostyrda, nedläggningen av kärnkraft, vilken för övrigt inte ens har några utsläpp att prata om, i Sverige och Europa som nu starkt bidragit till att hela kontinenten befinner sig i en svår energikris som inte lär lösas på många år, och med en inflation som är den högsta på 30 år.
Men nu handlar det inte om hur miljöpolitiken förstört Europas energisystem. Utan om hur den potentiellt kan försämra det åländska välståndet.
Det är ministerrådet som själv föreslagit ett undantag, till och med 2031, för trafik mellan öar och fastlandet inom länder som har öar med en fast befolkning på upp till 200.000 personer. Undantagsförslaget är förstås kopplat till sjötransporter, något som Åland är kraftigt beroende av. Vi såg inte minst hur snabba rederierna var med att dra ner på sin trafik när lönsamheten utmanades under pandemin, och hade det inte varit för statliga stöd för allmän trafikplikt för rutter som är centrala för försörjningsberedskap, industrins behov och trafikförbindelserna hade det varit betydligt värre.
Att skyndsamt ta i bruk ett system för utsläppsrätter för sjöfarten skulle kunna riskera att få liknande effekter. Precis lika ointresserade som företagen är av att dra ner på sina utsläpp om det inte gynnar resultatet på sista raden är de av att bedriva olönsam trafik till Åland.
Det är en orsak, vilket infrastrukturminister Christian Wikström också själv påpekade efter beslutet. Men han lyfte också fram det aktiva miljöarbete som det åländska rederierna sedan länge bedrivit. Viking Lines Grace var till exempel världens första passagerarfartyg som kunde drivas med flytande naturgas när det levererades 2013, och sedan en tid tillbaka deltar rederiet i ett grönt projekt som har koldioxidneutral färjetrafik mellan Åbo och Stockholm redan 2027 som mål.
Det finns ingen anledning att ytterligare tränga in sådana rederiers lönsamhet i ett hörn. Ett undantag fram till och med 2031 betyder närmast att rederier som bedriver trafik till öar får lite längre tid på sig att under en övergångsperiod förändra sin verksamhet, utan att det ska påverka trafiken. Att ställa om en rederiverksamhet görs inte över natten, och det är bättre att låta pengar som behövs till utveckling gå till utveckling, och inte till utsläppsrätter. Därför bör också programmet köras in successivt för den sjöfart som direkt ska omfattas.
Med det sagt bör systemet, för att skapa tillräckliga incitament redan nu, bli tillräckligt kännbart för alla från och med senast 2031.
Kevin Eriksson
