”Ny forskning öppnar för chans till liv i Jupiters moln.” Den rubriken mötte Hufvudstadsbladets läsare i början av veckan.
Om någon nu till äventyrs trodde att man hittat tecken på liv i sagda moln bör det genast påpekas att så inte är fallet. Man vet fortfarande lika lite om den saken som tidigare. Däremot har man kunnat påvisa att vattenaktiviteten i Jupiters moln är mer gynnsam för att upprätthålla liv än molnen kring Venus och Mars.
Inte heller handlar nyheten om intelligent liv. ”Någon form av bikrobiellt liv” skulle enligt forskarna teoretiskt kunna uppstå där om andra viktiga förhållanden också uppfylls, men inte tvåbenta primater med välutvecklade pannlober.
Det intelligenta livet på vår egen planet går å sin sida att dela in i två grupper: dels de som fascineras av den här typen av nyheter, dels de som inte kunde bry sig mindre. Den här ledaren riktar sig helt krasst till den förstnämnda gruppen.
Om subtila ordval i rubriker kan ändra betydelsen av forskningsresultat är det inget subtilt alls med jakten på intelligent liv i universum. Man brukar tala om tre olika sätt som sådan forskning kan bedrivas på.
För det första kan man titta på avstånd. Man använder sig då av teleskop. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det dock inte frågan om att titta på planeten i fråga – avstånden är allt för stora – utan snarare om att iaktta hur ljus rör sig i närheten av planeten och dra slutsatser baserat på det.
Just nu är ett par planeter som cirklar kring stjärnan Teegarden tolv ljusår från Vintergatan av särskilt intresse, baserat på att deras rörelsemönster tyder på en gravitation och storlek som skulle kunna indikera att de är vagt Tellusliknande. Att Teegarden b har ett år som motsvarar fem jorddagar må i sammanhanget vara ursäktat.
För det andra kan man göra hembesök. Det handlar då om planeter i vårt eget solsystem, och resorna genomförs – hittills – av obemannade farkoster. Mars är i fokus just nu, då inte mindre än tre länder har rymdsonder på plats i full färd med att samla in material.
Om en viss amerikansk miljardär får sin vilja fram kanske den röda planeten snart befolkas av intelligent liv av synnerligen bekant slag.
För det tredje finns även den mer spekulativa vägen, nämligen att skicka ut signaler i rymden i förhoppningen att någon ska svara. Den här metoden har väl inte oerhörda möjligheter till framgång, då den förutsätter inte bara intelligent liv likt vårt eget som kan förstå våra signaler, utan också att det ska bry sig om att svara – för att inte tala om de oerhörda avstånd som signalerna måste färdas.
Nej, den här ledaren kommer inte ta ställning till sannolikheten för liv bortom vår egen planet. Utländska presidentval, global penningpolitik och klimatfrågor är exempel på sådant som med fördel kan tas upp även i en lokaltidnings spalter, men någonstans vid termosfären bör även den mest utåtblickande ledarskribent dra gränsen.
För den som inte nöjer sig med att iaktta solsystem i det relativa närområdet – vad är väl några tiotal ljusår? – kan man även spekulera om universums storlek. En grupp forskare ansåg att de bilder som Hubbleteleskopet kunde bidra med innehöll allt för mycket ljusförorening (solljus som reflekteras på dammpartiklar i det inre solsystemet) så de använde sig i stället av material från sonden New Horizons.
Eftersom den senare sedan flera år utfört sitt huvudsakliga uppdrag att fotografera Pluto svävar den i stället omkring i Kuiperbältet och används för varierande uppdrag i väntan på att en himlakropp som behöver undersökas närmare dyker upp.
Med hjälp av de nya bilderna kom forskarna fram till att de uppskattningar som tidigare gjorts angående antalet galaxer i universum troligen var för stora, och minskade helt sonika gissningen med 90 procent.
Det kan nu handla om hundratals miljarder galaxer i stället för tusentals miljarder.
När de ska motivera sin existens brukar rymdorganisationerna nämna anmärkningsvärt jordnära argument. Ren nyfikenhet är nämligen sällan ett godtagbart argument för att årligen göra av med många miljarder euro.
Rent krasst brukar man tala om jobbskapande (bara den i sammanhanget anspråkslösa europeiska rymdorganisationen har över 2.000 anställda) och att väcka ungdomars intresse för naturvetenskap. Internationellt samarbete nämns också, och att eventuellt göra vetenskapliga framsteg som på olika sätt kan hjälpa till att skydda jorden och dess befolkning.
Kanske är en betydligt viktigare aspekt av rymdforskningen att den sätter vår tillvaro på planeten jorden i ett större perspektiv, både rumsligt och tidsmässigt.
Livet är trots allt betydligt mer robust än vad den dagliga debatten ibland ger sken av. Mänskligheten går igenom upp- och nedgångar av olika slag, anpassar sig till förändringar och hittar ständigt lösningar som tidigare inte var påtänkta. Det sker kanske inte på bara några få generationer, men för dem som värdesätter livet ur ett större perspektiv behöver det inte spela så stor roll att det går långsamt.
Det finns fullgoda skäl på denna jord att inta ett större och långsammare perspektiv på tillvaron, men om man behöver en påminnelse om varats storhet kan ett interplanetärt perspektiv ändå göra susen.
Henrik Herlin
