Facebook stärker sin dominans

Foto:
Maktbalansen mellan användare och sociala medier blir allt skevare, i synnerhet på Facebook.

När WhatsApp, världens största plattform för direktmeddelanden, nyligen meddelade sina nya användarvillkor väckte det ovanligt stor bestörtning. I den finstilta text som de flesta användare bara klickar sig förbi framgick att bolaget i ännu större utsträckning än tidigare ska dela med sig av användardata till moderbolaget Facebook.

WhatsApp förtydligade snabbt i media att man inte går in i privata meddelanden, utan informationsdelningen handlar framför allt om kommunikation som har att göra med företagskonton. Alla branschkommentatorer är inte övertygade.

Det handlar trots allt om Facebook. Plattformen som startades 2003 som ett sätt att betygsätta utseendet på studerande på Harvarduniversitetet har under sin vidunderliga tillväxt köpt på sig den ena verksamheten efter den andra.

I dag består koncernen av själva Facebook som ståtar med 2,7 miljarder aktiva användare, WhatsApp med två miljarder, Messenger med 1,3 och Instagram med 1,2. Dessa är fyra av de sex mest använda sociala medieplattformarna i världen, med Facebook som ohotad etta.

Twitter, vars avstängande av Donald Trump diskuterades på gårdagens ledarsida, är med sina 350 miljoner användare en lilliput i sammanhanget. Ändå har just denna plattform fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet, kanske främst på grund av sagda presidents, och även andra framträdande politikers, ivriga användning av den.

Facebook är å andra sidan en plattform för massorna. Här trängs familjefoton och personliga utgjutelser med nyheter och offentlig information. ”Alla” är där och få funderar desto mer på den saken, trots upprepade rapporter om hur detaljerad personlig information Facebook samlar på sig.

Men är inte Facebook ett privat företag och bör därför ha rätt att bestämma villkoren för sina tjänster?

Om det ändå vore så enkelt!

Privata verksamheter ska naturligtvis få agera på det sätt de finner bäst. Det är så självklart att det inte ens behöver påpekas. Däremot finns det goda skäl till att behandla Facebook annorlunda än de flesta andra företag.

För det första är Facebook i nära samarbete med världens stater. Man censurerar inlägg och tar bort grupper inte bara baserat på lokal lagstiftning utan också på annan politisk hänsyn.

Facebook levererar också data till stater. USA är den överlägset största mottagaren, även räknat som andel av befolkningen, och därefter följer länder som Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Singapore – alla kända för att periodvis agera med hård hand mot oliktänkare.

För det andra finns det skäl att tro att Facebook agerar på ett konkurrensvidrigt sätt gentemot alternativa plattformar. Just nu pågår omfattande utredningar på området i USA, och även EU:s antitrustbyråkrater har liknande projekt på gång.

Tack vare de enorma ekonomiska resurser Facebook samlat på sig genom åren har man möjlighet att använda olika strategier för att stävja konkurrenter, allt från välfyllda penningpåsar till inte särskilt subtil utpressning.

För bägge punkter ska Facebook ses som ett paraplybegrepp inte bara för moderbolaget utan också för de andra jättarna i koncernen, på allt fler sätt kopplas samman på ett för både användaren och dataanvändarens synvinkel praktiskt sätt.

För det tredje, oberoende av de två invändningarna ovan, vore det väl ytterst märkligt om man låter bli att debattera agerandet hos ett av världens mest dominerande och inflytelserika företag bara för att det är privat.

Många skulle även lägga till åtminstone en fjärde punkt, nämligen frågan om yttrandefrihet. Det är inte helt problemfritt. Yttrandefrihet innebär inte rätten att bli publicerad var man vill. Däremot kan man, i linje med argumentationen ovan, anse Facebook vara mer än en privatägd kommunikationskanal, vilket skapar förväntningar om ocensurerad publicering.

Utöver dessa specifika invändningar mot slentrianmässig användning av Facebook bör man också ta sig an frågan om sociala medier i allmänhet. Genom åren har många personliga och samhälleliga problem lagts vid de sociala mediernas dörrar.

Utseendefixering och tillhörande psykiska besvär var ett tidigt område för kritik. De beroendeframkallande funktionerna har varit i ropet de senaste åren, och många oroar sig för vad den återkommande snabba tillfredställelse som användning av sociala medier innebär ska leda till på längre sikt.

Frågor om yttrandefrihet och censur råkar vara på tapeten just nu medan andra glömts bort.

En omtalad dokumentär gjorde nyligen ett försök att återuppväcka flera diskussioner samtidigt. The Social Dilemma, som är tillgänglig på streamingtjänsten Netflix, använder dramatisering och sensationalism för att demonstrera alla de sätt sociala medier sägs skada användaren.

Som dokumentär lämnar den mycket att önska. Däremot är den välkommen som en nödvändig påminnelse om användarens utsatthet gentemot de sociala medierna.

På sociala medier är du inte användaren, du är produkten.

Henrik Herlin

Hittat fel i texten? Skriv till oss