Räntan på bostadslån är plötsligt en het fråga igen. Sedan början av månaden har Europeiska centralbanken (ECB) på olika sätt signalerat att räntorna kan komma att stiga snabbare än man tidigare antagit.
Befintliga och blivande bolånekunder får nu stå ut med att tidningarna skriver varnande artiklar om den stundande räntestegringen, bland annat i Ålandstidningen den 11 februari, och att bankerna i allt högre utsträckning rekommenderar de bundna och högre räntorna framom den lägre men mer volatila tremånadersränta som varit normen de senaste åren.
Det hela handlar framför allt om energipriserna. Den här vintern har de flesta husägare som i någon mån är beroende av elnätet för att värma upp bostaden märkt av en besvärande ökning i hushållsutgifterna. Priset på elektricitet har mångdubblats på sina håll i Europa, medan läget på Åland hittills varit något stabilare.
Detta har inte gått ECB förbi. Eftersom uppvärmningskostnader är en viktig del av den produktportfölj som används för att mäta inflationen i euroområdet innebär kraftigt höjda elpriser också att den uppmätta inflationen seglar uppåt.
ECB har krasst uttryckt ett enda uppdrag: att upprätthålla en inflation om två procent per år. Verktygslådan innehåller en enda åtgärd, nämligen att justera penningmängden. Det görs i praktiken genom att centralbanken lånar ut pengar till de europeiska storbankerna, som i sin tur slussar kosingen vidare.
Bostadslån är en viktig del av flödet. I Finland lyfter hushållen omkring två miljarder euro i dylika lån varje månad, och trenden är uppåtgående. Gå tillbaka bara fem år så låg de månatliga nya bostadslånen på omkring 1,5 miljarder.
En sådan utveckling är ingen slump. Under samma femårsperiod har den ränta som banken och hushållet kommit överens om sjunkit från omkring 1,2 procent till ungefär 0,8. Eftersom lånen blir billigare är det också möjligt att lyfta allt större lån, vilket i sin tur eldar på bostadspriserna, något som pressar kunderna att lyfta ännu högre lån, och så vidare.
Huruvida det är fråga om en bubbla eller inte är en teknisk fråga som experterna får debattera om, men den grundläggande dynamiken är definitivt osund.
När nu bankerna i allt högre utsträckning lyfter fram bindning av låneräntan gäller det för kunden att hålla tungan rätt i mun. Hur mycket man än litar på sin banktjänsteman är denne uppdrag att sälja produkter som banken tjänar pengar på.
Hufvudstadsbladet upplåter exempelvis en artikel åt att låta Aktias talesperson varna för stigande räntor och rekommendera bindning av bostadslån. Hennes budskap är tydligt: Bind räntan nu innan den stiger ännu mer!
Det är lätt för henne att säga. Banken har trots allt kört sina scenarion, gjort sina beräkningar och kommit fram till vilken marginal man behöver ta ut för en exempelvis tio års bindningstid för att maximera chansen för en vinstaffär.
Kunden kan däremot bara chansa och hoppas på det bästa: Välj den attraktiva korta räntan och hoppas att ECB:s föresats om en långsam och måttlig stegring blir verklighet, eller slå till på en dubbelt högre ränta som däremot gäller i flera år framöver.
Inte helt oväntat kan de som redan har god ekonomi välja det förstnämnda, eftersom de kan hantera riskerna. De som redan lever på marginalen får betala extra för att trygga nattsömnen.
Centralbankerna världen över gjorde något historiskt unikt när de lät styrräntorna halka ner på minussidan, som ECB gjorde 2014. Resultatet har varit ökad skuldsättning, på sina håll skenande bostadspriser och i allmänhet osunt ekonomiskt beteende. Det var ingen bra idé då, och är det fortfarande inte.
Däremot får man ge centralbanken viss respekt för att den har stått stadigt med fötterna i gyttjan. Man har gett långsiktiga prognoser och i stort hållit fast vid dem. Det bådar eventuellt gott för den oundvikliga höjning som nu väntar.
Hushållen måste som vanligt fatta beslut baserat på sina unika förutsättningar. Att centralbankens prognoser är någorlunda stabila är till stor hjälp i den beslutsprocessen.
Henrik Herlin
