Om knappt 40 dagar är det val. Nästa landskapsregering ska försöka reda ut det den innevarande inte lyckats med – hur skattegränsen ska bli lindrigare för näringsliv och privatpersoner och hur trafiken mellan Åland och Sverige ska kunna återgå till vad den var för knappt ett år sedan.
På vilket sätt detta kommer att göras blir ytterst ålänningarnas sak att avgöra. Det är de som väljer vilka politiker – och därmed politiska idéer – som får ta plats i lagtinget. I den aktuella frågan finns, om vi hårdrar det hela en smula, tre alternativ; de som vill fortsätta som nu men kanske bidra med en slant för att lindra plågan för främst näringsidkare som lider av skattegränsen, de som vill omförhandla skatteundantaget och de som helt tycker att skatteundantaget – och därmed taxfree – har spelat ut sin roll.
Historiskt, säg för tio månader sedan och tillbaka, skulle det senare alternativet vara stendött, det andra väcka mer munterhet än allvarsam eftertanke och det första lika självklart som köttbullar på Rosella.
Men i dag är läget ett annat. Rösterna som höjs för att den gamla tidens lösning med skatteundantag och utanförskap från EU:s tullunion blir allt fler. Missnöjet över sakernas tillstånd allt större. Och snart är det som sagt val.
När Eckerölinjen med 41 dagar kvar till lagtingsvalet väljer att slopa de under året så populära årskorten så gör man säkert det med företagets möjligheter till så bra avkastning som möjligt i åtanke. Så som man ska i ett aktiebolag.
Men samtidigt visar det på en påfallande tondövhet inför det skifte i den politiska debatten som skett på Åland det senaste året. Viking Line gick, genom försäljningen av Rosella, i mångas ögon från att vara det åländska näringslivets pärla till att bli något annat. Något som inte längre såg till Ålands bästa lika mycket som sitt eget. Av reaktionen efter Eckerölinjens besked att döma riskerar rederiet att gå samma öde till mötes.
Argumentet för taxfree och skatteundantag är detsamma nu som då. Det ska ge en god trafik till och från Åland genom att färjorna måste ta i land i landskapet. Och det stämmer, så klart.
Men när en av de mest använda linjerna dras in, och priset chockhöjs på den enda kvarvarande kortrutten – hur länge anser då ålänningarna att den underförstådda uppgörelsen, samhällskontraktet om man så vill, mellan Åland och rederierna upprätthålls? Alldeles klart är, så som både Viking Lines och Eckerölinjens ledning förklarade vid ett seminarium i våras, att om taxfree skulle försvinna skulle också antalet anlöp till Åland drastiskt minska och priserna gå upp. Men det är ingen enkelriktad gata, för om taxfree skulle upphöra faller också en viktig del i rederiernas affärsmodell. Både Åland och rederierna skulle förlora. Stort. Just därför är det viktigt att de båda åländska rederierna faktiskt har lite bättre känsla för hur stämningen på Åland förändras.
Det handlar om en symbios som måste fungera, och fungera åt båda håll. I dag upplever många ålänningar att man har givit upp rättigheter som alla andra EU-medborgare har för att få en fungerande och ekonomiskt tilltalande trafik till och från Åland, men att trafiken blivit glesare och dyrare.
Teorier om sluga baktankar med Viking Lines inköpt i Eckerölinjen, försäljningen av Rosella och sedermera monopolställningen på kortrutten för Eckerölinjen sprids och får fäste. Orsak: balansen i det oskrivna samhällskontraktet har havererat. Det ger grogrund för politiska rörelser som allt mer högljutt och med allt större stöd ropar efter förändring. En förändring som, om det vill sig illa, innebär att skatteundantaget faktiskt riskeras vilket innebär att Åland som vi känner det skulle stå inför enorma utmaningar.
En snabb ekonomisk vinning på ett snabbt skifte i marknaden lockar förstås både ledning och ägare i Eckerölinjen. Men hur påverkar det rederiernas ställning och deras förhållande till ålänningarna på lång sikt?
Och vad gör det med de politiska strömningarna med bara några få veckor kvar till valet? Tiden lär utvisa, men en sak kan vi konstatera: förtroendet för rederierna är skadat.
Jonas Bladh
tel: 266 38
