Frasen dyker upp med jämna mellanrum i diskussionsfora, sociala medier och för all del även i helt vanliga samtal. Den kan fungera som pricken över i i den retoriska framställningen när det gäller att motivera varför något är fel och borde ändras, men den kan också användas helt fristående:
”Det är faktiskt 2022 nu.”
Resonemanget är att det man pläderar för är så självklart, så gott och så oundvikligt att det egentligen redan borde ha genomförts, men åtminstone borde det genomföras nu. Givetvis är frasen inte menad att tas helt och hållet bokstavligt – ingen påstår på allvar att just innevarande år är en magisk gräns – men grundtanken är att både tiden och utvecklingen går framåt tillsammans. Ju längre tid det har gått, desto mer gott borde ha skett.
Det finns åtminstone två stora invändningar mot den här typen av resonemang. För det första är det inte självklart vad som är gott, och för det andra saknas både teoretiska och praktiska argument för att utvecklingen alltid måste gå mot det bättre.
Vad som är gott i enskilda fall diskuteras flitigt varje dag runt köksbord, kaffeautomater och på sociala medier. Det kan handla om Natoanslutning, kommunsammanslagning eller Melodifestivalens vara eller inte vara. I alla dessa exempel finns det synnerligen starka åsikter både för och emot, och bägge sidor anser givetvis att de har rätt. Ändå måste även den mest hängivna Natovän, sammanslagningspläderare och Melodifestivalshatare medge att den andra sidan har vissa goda poänger.
Att livet blir tryggare som medlem i Nato är inte alls självklart. Däremot kan man väga för- och nackdelar och komma fram till att ett medlemskap – just nu, i den situation som råder – är bättre än alternativet. Samma sak gäller kommunsammanslagningen. En principiell motståndare mot större enheter inom offentlig sektor kanske i just det fallet kommer fram till att en sammanslagning trots allt skulle vara en bra idé.
Men förutsättningar förändras. Det som en dag verkar vara ett bra eller till och med ett självklart alternativ kan i förlängningen visa sig vara fullständigt förkastligt.
Det finns vissa grundvärden som har visat sig vara någorlunda hållbara över tid, ofta rotade i antikens Rom och Grekland eller i de stora världsreligionerna. Det är klokt att använda sådana som riktlinjer. Tyvärr är de inte alldeles enkla att tillämpa i specifika situationer. Romersk stoicism har exempelvis väldigt lite att säga om kärnvapenallianser.
Vilket för oss till frågan om huruvida utveckling till det bättre och tidens gång nödvändigtvis är samspelta.
Till att börja med måste det konstateras att det som människan skapar tenderar att falla samman. Alla riken som en gång har fötts har också dött, liksom det mesta som gjordes och tänktes i dessa riken.
Ur det perspektivet blir det väldigt märkligt att se på framtiden som något förutsägbart, på samma sätt som det är konstigt att se på historien som något konstant. Varken ”det var bättre förr” eller ”det blir bättre i morgon” är särskilt väl genomtänkta uttalanden.
Bättre än vad? Åländska ungdomar får generellt en god utbildning men de kan varken läsa Homeros eller Tacitus på originalspråken, något man kunde vänta sig av europeiska pojkar i de högre stånden på 1800-talet. Vi har tillgång till effektiva mediciner men har också allt större behov av sådana eftersom våra kroppar försvagas av stillasittande och stress.
Visst kan man argumentera för att människan, allt sammantaget, har det bättre i dag än någonsin, men det är ingen självklar slutsats. Framför allt är ett sådant uttalande oundvikligen färgat av synnerligen nutida ideologiska ställningstaganden.
Det är alltså 2022 nu, det kommer man inte ifrån. Det betyder dock inte något särskilt i det stora hela. Tiden går oundvikligen framåt men allt annat flyter, som Herakleitos kanske hade sagt.
Det som spelar roll är inte att åren tickar på utan vad som sker där emellan. Det är våra handlingar från dag till dag och vad vi åstadkommer för oss själva, för våra närmaste och våra medmänniskor som är verkligt viktigt.
Om man blir glad av att se på Melodifestivalen tillsammans med likasinnade så må till och med det vara hänt.
Låt oss framför allt överge den deterministiska synen på historia och utveckling och i stället fokusera på att göra det bästa möjliga av det vi har här och nu.
Henrik Herlin
