När vi talar om den äldre generationen, och kanske framför allt om den stora gruppen av 40-talister, är det oftast i termer av utmaningar. Hur förändras försörjningsbördan framöver? Har sjukvården tillräckliga resurser när andelen äldre personer i befolkningen ökar? Har vi tillräckligt med närvårdare och platser inom äldreomsorgen?
Inte sällan tenderar vi att automatiskt göra en koppling just mellan den äldre människan och vård. Visserligen går det inte att ignorera det faktum att samhället måste anpassa sig till utvecklingen, men det skulle inte heller skada att se möjligheterna den medför.
För några år sedan genomförde Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub) och Högskolan på Åland en undersökning kring äldres delaktighet på Åland. I den konstaterades att äldre är en potentiell resurs för samhället inom bland annat politiskt beslutsfattande, frivilligarbete och yrkesliv. Samtidigt listades några frågor att arbeta vidare med, som hur samhället kan erbjuda fritidsaktiviteter tillgängliga för så många äldre som möjligt, men även hur man ska kunna erbjuda flexibilitet i samhällslivet på ett sätt som möjliggör de äldres ekonomiska delaktighet.
Det är angelägna frågor, och om ska man ta sig an dem på allvar krävs också en förändring i den generella inställningen visavi äldre.
De flesta torde väl ändå vara överens om att en människas ålder varken säger något om vilka vi är som personer eller om vad vi sitter på för kunskap. Åldern avslöjar inte heller något om vad vi jobbat med, om vi är sjuka eller friska eller vad vi har för intressen. Ändå finns föreställningar – vi kan nog drista oss till att använda ordet fördomar –om de äldres kapacitet, bland annat när det kommer till förmågan att hänga med i den tekniska utvecklingen.
Men man kan också utmana sig lite och försöka se saker och ting ur nya synvinklar. 1990- och 2000-talisterna är visserligen uppvuxna med mobiltelefoner och sociala medier men en 80-åring, som ju tillhör den grupp som alltför lättvindigt ofta betraktas som mindre kapabel eller ovillig att ta till sig ny teknik, har under sitt liv varit med om och anpassat sig till betydligt fler tekniksprång än en 20-åring.
Den senaste tiden har ändå ämnet uppmärksammats i flera sammanhang, och det handlar inte bara om att ordet ”gammal” allt oftare byts ut mot ”årsrik”.
Dagens äldre förblir friskare längre än sina föräldrars generation, och har således möjlighet till ett långt och aktivt liv. 40-talisterna som är vana vid att bli lyssnade på fortsätter göra sina röster hörda även efter att de går i pension – tidningsmakaren Amelia Adamos sommarprat, i vilket hon slog ett slag för en allmän tolerans för åldrande, fick till exempel stort genomslag. På Åland får frågan draghjälp av Erika Boman, som forskar kring att bli och vara äldre, och av projektet ”Jag lever än – Livet som jag minns det”, som initierats av LumparLab teaterförening.
Låt oss spinna vidare på den tråden. Att allt fler av oss lever längre är trots allt en positiv utveckling.
