Jag har i ett antal insändare tidigare försökt påtala att vi inte ska sälja ut våra naturtillgångar för tre silverpenningar. Jag hade dock aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle få stöd av Anders Wiklund när han påpekar att man kan ju faktiskt ta betalt.
Innan man ens gav ut tillstånden att göra undersökningar borde man väl ha haft en organisation på plats för att ta hand om det extra arbete som förutsägbart skulle uppstå och sett till att få in de pengar som krävdes och om man eventuellt kunde lägga ett pris på tillstånden som motsvarade kostnaderna enligt lagen om grunderna för avgifter till landskapet.
Hade man på detta sätt lagt en skälig avgift för att täcka kostnaderna hade alla intressenter blivit likabehandlade, våra myndigheter hade haft ryggen fri vad gäller mutor och vi skattebetalare hade sluppit skjuta till pengar. Är det inte så det ska fungera i en demokrati? Nu har man väl mer eller mindre målat in sig i ett hörn.
När man ser hur det här hanteras kan man fråga sig om våra folkvalda faktiskt är kapabla att sköta det här på ett sätt som kommer att ge oss några inkomster över huvud taget när man inte ens är kapabla att se till att täcka upp kostnaderna.
Jag vill också ge det tips min historielärare gav mig till Anders Wiklund och andra inblandade: ”Om man vill veta hur framtiden ser ut ska man läsa historia”. Vi behöver inte gå så långt tillbaka för att se att avtal som en regering gör kan upphävas av nästa kosta vad det kosta vill.
Det är inte så långt till nästa val, så det bästa för alla parter vore att ta ”time out” trots brådskan.
Åke Gustafsson
