I samhällets ögon är inte närståendevårdarna, och deras insats i samhället, mycket värda. Och det påvisas ju också i insändaren som skrevs av signaturen ”Och kannan gick till brunnen” i onsdagens tidning. Vi tillhör ”Gnällpartiet”, trots den många gånger livsavgörande insats vi gör för våra anhöriga, och trots de stora pengar som samhället kan spara in på vård av äldre och handikappade på grund av att vi ställer upp och tar ansvar.
Ett litet exempel är att vi inte betraktas som kommunalt anställda, trots att avtal skrivits mellan oss och kommunen, om vilka skyldigheter vi har åtagit oss, och den ringa ersättning vi får för detta. I dagens läge är ersättningen i lägsta klassen 428 euro i månaden, minus skatt, för min del är skatten 38 procent.
Vi är berättigade enligt lag till avlastning fem dygn i månaden, men då inga lagenliga påföljder sker om kommunen inte följer lagen, så får vi heller ingen avlastning. Detta gäller i synnerhet vid vård av dementa personer. Vi är heller inte berättigade till semester, eller får ta del av de medel som kommunen avsatt för friskvård av personalen, inte heller ingår vi i den grupp som får anlita kommunens arbetsplatssjukvård. Jag undrar vad arbetsskyddsinspektören anser om vår situation? Vi blir heller inte bjudna på kommunens julfest för de anställda. Kort sagt: vi är samhällets pariagrupp, den lägsta av alla grupper, och det arbete vi utför nästan gratis för samhället, räknas nog inte ha något värde alls.
Frågan ställdes också om vad som händer om vi blir sjuka. Ja, om klienten klarar sig i hemmet utan ständig tillsyn, kopplas hemvården in. Om klienten inte klarar sig utan hjälp, blir det en plats på vårdinrättning som gäller.
Då vi inte får den vila och avlastning vår kropp behöver, blir vi alla sjuka, förr eller senare. Kroppen klarar inte av att aldrig få sova en hel natt utan avbrott, utan blir sliten, och drabbas lätt av olika sjukdomar. Cancer är nog den vanligaste närståendevårdarsjukan. Jag har personligen känt flera som insjuknat och dött i cancer, medan den de vårdat överlevt dem i åratal med sin demens.
Det har i flera år sedan talats om att vi behöver en organisation som hjälper och stöder oss i vår kamp för att få tillvaron att fungera, trots den uppgift vi åtagit oss, en Närståendevårdarförening, Men då de flesta av oss inte längre har kraft och ork att ta det engagemang som behövs för att driva en förening, så har det hittills endast blivit en önskedröm.
Ett önskemål vore att det skulle finnas ett avlastningscenter, där klienten kunde vistas dagtid, eller några dagar, och där det finns personal med kompetens och intresse att ta hand om personer med olika särskilda behov. Centret borde drivas av landskapsregeringen, och vara tillgängligt för alla ålänningar, oberoende av kommunal bosättningsort. Eller en fristående organisation, där kommunen skulle vara skyldig att delta i kostnaderna. Det är viktigt att något görs åt situationen, för annars kommer det i framtiden inte att finnas någon som frivilligt ställer upp som närståendevårdare, och den dagen blir det sanning bakom politikermantrat: Problemet med den åldrande befolkningen!
Runa Lisa Jansson
