Ida Jansson skrev för några veckor sedan i en intressant spalt i Ålandstidningen om den brittiske diplomaten och senare tjänstemannen vid Foreign Office John Duncan Gregorys (1879–1951) beskrivning i sina memoarer om ett besök hos honom i London av en åländsk deputation under Ålandsfrågans dagar för runt 100 år sedan. Det framgår inte klart ur Gregorys bok, för övrigt också utgiven i svensk översättning, vilken av alla åländska sändningar det var fråga om. Inte heller Ida tog ställning till exakt vilken sändning det var, så framställningen blev något anonym i det avseendet. Johannes Salminen har i sin Sundblombiografi ”Ålandskungen” (1979) också noterat episoden och antar att det var Johannes Eriksson och August Karlsson senhösten 1919.
Det kan det emellertid inte ha varit utan det var tremannasändningen Julius Sundblom, Johannes. Eriksson och Johan Jansson i början av 1919. Besöket noteras kortfattat i Janssons dagbok 15 januari 1919. Utifrån Gregorys beskrivning var det ett dråpligt fiasko. Den som höll det livliga långa anförandet på svenska var deputationens ordförande Sundblom. Deras egentliga tolk Hugo Sommarstöm kunde inte medverka vid tillfället, varvid det stockholmska Ålandskontorets David Flood fick hoppa in, dessvärre urusel på engelska, med sålunda beskrivet resultat. Det var han som med en knall satt sönder stolen och slog sig varpå mötet fick avbrytas.
De tre styltigt uppklädda åländska allmogemännen var förstås tämligen bortkomna i stormakternas diplomatiska högreståndsmiljö. Därtill kom den svåra språkförbistringen då ingen av dem kunde engelska eller franska. Lägg därutöver märke till att i precis samma tider och i samma syften strömmade ett otal liknande, något komiskt uppstassade och tafatt uppträdande allmogedeputationer från olika håll i Europa till de franska och brittiska utrikesförvaltningarna med diverse önskemål och anspråk baserade på nationellt självbestämmande – för att bemötas mest med en överlägsen likgiltighet.
Sundblom följde därefter inte med på fortsatta resor till London, Paris med mera. Vid nästa sändning hösten 1919 med Johannes Eriksson följde August Karlsson – uppenbart just för att han genom längre vistelse i USA väl kunde reda sig på engelska. För sammankomster med fransktalande i Paris inträdde Hugo Sommarström med hustru som tolk. Just bland annat därför kan heller inte den av Gregory beskrivna dråpliga episoden hänföra sig, som Salminen antog, till sändningen med den väl engelskkunnige August Karlsson hösten 1919.
Också vid de senare resorna såg man till att ha med sig någon som kunde väl engelska, så även Carl Carlsson vid slutuppgörandet i Genève i juni 1921. Carl Carlsson kom med där som suppleant vid sidan om Johannes Eriksson då August Karlsson var förhindrad att resa på grund av en olycka. Att Carl Björkman aldrig kom iväg på någon resa berodde å sin sida inte minst på att hans tyska inte var till någon nytta i dessa sammanhang.
Ida anförde i slutet av artikeln att Gregory var med i Genève och framförhandlade ett ovanligt smärtfritt framtaget fördrag om Åland som alla parter föreföll nöjda med. Det framgick inte klart vad det var fråga om och läsaren kunde eventuellt tro det var NF:s slututslag i juni 1921. Det var det i varje fall inte utan det rörde sig om demilitariserings- och neutraliseringskonventionen rörande Åland som slöts mellan tio länder i oktober samma år. Det var Gregory och en fransman som var de ledande i det sammanhanget. Vid den framförhandlingen fanns inga ålänningar med.
Olle Sjöstrand
