Flera av segrarna i det svenska riksdagsvalet, i synnerhet bland Sverigedemokraterna, har uttryckt missnöje med Sveriges television och Sveriges radio. De menar att de statliga medierna genomsyras av en vänsterideologi som missgynnar partier till höger på det politiska fältet. Jag tänker här inte ta ställning till om en sådan obalans finns, men skulle vilja hävda att det största felet med de statliga medierna är ett helt annat. Problemet är inte att de brister i objektivitet, utan att de är låsta till en orimlig definition av objektivitet.
Kritik om bristande objektivitet i svensk radio och tv har funnits länge. Redan i slutet av 1960-talet anklagades etermedierna för att vara vänstervridna, då förmodligen med större rätt än i dag. En utredning tillsattes, och statsvetaren Jörgen Westerståhl tog fram en modell för att bedöma objektiviteten i nyhetsförmedlingen. Denna består enligt modellen av saklighet och opartiskhet. Sakligheten kan i sin tur delas in i sanning och relevans, medan opartiskheten består av balans och neutral presentation.
Modellen är ännu aktuell, till exemplet används den fortfarande ofta som teoretiskt ramverk för studentuppsatser vid svenska journalistutbildningar. Paragraf tolv i radions sändningsrätt verkar också ha påverkats av begreppen i modellen: ”Sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt… SR ska före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet. Ämnesval och framställning ska ta sikte på vad som är relevant och väsentligt.”
Kraven på sanning och relevans är relativt enkla att acceptera, även om det kan vara svårt att veta vad som är sant och ännu svårare att komma överens om vad som är relevant. Opartiskheten är däremot mycket mer problematisk. Balansen definieras som att alla parter ska få komma till tals ungefär lika mycket, och neutral framställning innebär att undvika att lägga in egna värderingar i rapporteringen. I synnerhet det sistnämnda leder till problem, då det ofta tolkas som om man heller inte ska göra någon källvärdering av vad som sägs.
Problemet har blivit extra tydligt under Ukrainakriget. I en konflikt där skuld, krigsförbrytelser och lögner är mycket ojämlikt fördelade mellan parterna framstår försöken till balans och neutralitet i framställningen ofta som absurda. ”Nu är Putin inte här och kan försvara sig”, har man till exempel fått höra journalister säga. Denna robotiserade objektivitet gör det också enkelt att vara lite lat i det svåra men viktiga arbetet med att värdera inkommande information. Redan tidigt i konflikten stod det klart att Ryssland systematiskt spred desinformation i alla kanaler, medan Ukrainas strategi var att antingen hålla sig till sanningen eller lägga locket på. Den ukrainska information som verkligen kom ut var alltså mycket mer pålitlig än den ryska.
I sändningarna balanserades emellertid de bägge sidornas utsagor mot varandra utan att publiken gavs någon vägledning i hur källorna skulle värderas. Det hade varit både sakligt och relevant att informera om att rysk information var så opålitlig att den helt saknade värde för att skapa sig en bild av läget. Dessutom hade det gett lyssnarna en mycket bättre förståelse för vad som pågick. Ukrainas tilltagande framgångar i kriget måste till exempel framstå som obegripliga för de som främst följt svensk statlig media.
En rimligare modell för public service vore att låta alla journalister äga rätt till oberoende och fria analyser. Det finns ingenting som säger att en yrkesgrupp ska behöva vara neutral och opartisk bara för att den är statligt anställd, ens i Sverige. Så gott som alla universitet i Sverige är till exempel statliga, men de anställdas frihet att bedriva forskning och undervisning efter eget omdöme är skyddad i lag, sedan 2011 även i grundlagen. En viktig anledningen till att de bägge sektorerna behandlas så olika är förmodligen etermediernas större genomslag. Forskare kommer också fram till saker som skulle kunna reta både den ena och den andra, men effekten mildras av att så gott som ingen läser vad de skriver.
Kanske kan de statliga medierna behålla målsättningen om balans när det gäller politisk rapportering kring inhemska valrörelser, det som objektivitetsmodellen ursprungligen utvecklades för. Att neutralt ställa sig mitt mellan parterna vid oprovocerade anfallskrig med inslag av folkmord är emellertid knappast en modell värd att bevara för framtiden.
