Ända sedan Joanna Silfver var liten har hon hållit på med stenar. För tre år sedan fick hon möjlighet att ta över Solbacka smycken. Nu har hon precis öppnat upp sin verkstad och butik i den ursprungliga bagarstugan från 1850-talet hemma på gården i Sviby.

Öppenhjärtigt berättar Joanna om livet hittills. Om en period för sådär sju år sedan då hennes dotter insjuknade i diabetes typ 1 och hennes föräldrar dog inte långt efter varandra och hon själv gifte sig. En tid av omvälvande händelser. Utöver det har Joanna haft sin ilskna endometrios att handskas med. För ett år sedan fick hon dessutom bröstcancer.

Numera lever Joanna en dag i taget. Under sjukskrivningen kom hennes fotograferingsintresse tillbaka. Det fick henne att landa i ”här och nu”. Hon kunde sitta länge och bara titta, vänta på motivet. Det spelade ingen roll om det så var snöstorm.

– Jag kände mig så levande. Jag fick ta del av vackra händelser i naturen. Det gjorde mig ödmjuk.

Landade rätt

I efterhand kan Joanna konstatera:

– Det blev en bra mellanlandning – att utveckla mig själv.

Hon kände efter vad hon ville med livet. Efter många år inom servicebranschen – varav nästan 10 år på sjön, 5 år på Alko och slutligen på Havsvidden och Arkipelag – bestämde hon sig då för att ha tjänat serviceyrket, på det viset, alldeles tillräckligt.

– Det har ändrat så mycket i branschen. Det finns ingen yrkesstolthet längre.

Joanna hade blivit vilse i arbetet – jobbat så hårt. Och det behövde tydligen ske något livsomvälvande innan hon fick till en förändring. Nu, efter pausen, har Joanna hamnat rätt, med stenar och skapande. Stenar har hon egentligen hållit på med ända sedan hon var liten.

– Det var en skänk från ovan när det här hade landat.

Hon beskriver barndomens resor med husbilen och pappan som byggde både husbil och husvagn. Vidare berättar hon om pappan som var egenföretagare men om den där månaden varje år som de var på resande fot, kuskade runt i Lappland eller Norge. Det blev hennes vackraste barndomsminnen. Hennes pappa började slipa stenar och skapade smycken av stenen jade till henne.

För tre år sedan inträffade det – det som skulle visa riktningen för Joanna. Hennes kusin besökte Greta Sundströms loppis och råkade hitta en samling slipade stenar från Solbacka smycken. På den vägen fick hon också reda på att paret Gunnel och Derrick Nilsson funderade på att sluta. Kompisen kastade sig på telefonen för att berätta nyheten för Joanna.

– Jag köpte företaget två veckor senare. Tanken var att vi skulle ha gjort det här tillsammans, men hon kände att hon inte var riktigt redo att ta steget.

Meningen var att Joanna och Gunnel skulle stå sida vid sida till en början, men Joanna kastades in ensam i verksamheten.

– Gunnel som alltid har många järn i elden hade startat upp sin verksamhet ”Lilla Skaperiet”. Skördemarknaden på Bolstaholm blev starten direkt efter att jag köpte företaget i september 2020.

Ger tid åt barn

Joanna återkommer flera gånger till barn och deras intresse för stenar. Deras lyckostenar. Hur de kan känna magin i stenen och att de kan ge hopp och tro för framtiden.

– För barn är det finaste de kan komma med ofta en sten som de kanske har hittat på stranden. Folk kommer också hit med dem så att jag kan skapa smycken av dem. Man blir bara lycklig! I dag är framtiden så osäker, men att hålla i en liten och len sten …. En beskyddande sten, säger hon varmt om tryggheten och tillförsikten den kan förmedla. Det är lite som att stryka ett djur, menar hon. Det mjuka och lena.

– Jag växer med Solbacka! Det är roligt när man får experimentera. Och ibland ska stenen inte slipas alls, utan bara slipas för fästet.

Derick har visat henne hur man gör. Dessutom såg hon hur hennes pappa gjorde.

– Och så har jag övat och övat. Tänk att ha en mentor som är i den åldern, utbrister hon om Derrick som nu är 101 år.

– Jag blir lite starstruck. Han hade hängt med Carl Fabergés son och sonson.

Timmarna, de flyger iväg när hon jobbar med det här. Allting har varit så självklart.

När Joanna drabbades av bröstcancer förra året gick hon som bäst en utbildning i affärsverksamhet och hade bara två veckor kvar till slutarbetet. Och visst har hon ställt sig frågan kring varför hon ska möta så mycket svårigheter. Redan som barn gjorde hon det. Och redan då visste hon svaret:

– För att vara stark nog att möta det som komma ska. Jag var lillgammal!

Fotograferingen och stenarna fick henne att fokusera på något annat. Att få cancerdiagnosen var en väckarklocka för henne – att det var dags att göra allt det som hon drömmer om. I somras reste hon och maken Andreas i Norge, på en lite liknande tur som när hon var barn. De hade tältet i bilen och tog dagen som den kom.

– Hela min själ log! Bilen var full med stenar när vi kom hem. Jag har en massa råsten. Jag skulle inte behöva mer. 60-70 procent av glädjen är när man letar och gräver i jorden.

Rätt fokus

Nu har en lite omtumlande tid alldeles nyss passerat igen. Hon medverkade på Skördefesten på Bolstaholms gård och hon öppnade verkstaden och butiken hemma på gården. I samma veva hade hon sin ettårskontroll för cancer.

– Allt såg bra ut, säger hon tacksamt.

Hon understryker att det handlar om att hålla fokus på rätt saker. Bästa terapin för henne är att gå i skogen eller att skapa. Då tappar hon bort sig i tid och rum.

– När Solbacka kom in i mitt liv kändes det som att bli nyförälskad. Det pirrar i kroppen!

För tre och ett halvt år sedan opererades hon i Åbo för sin endometrios. Sedan dess har hon inte behövt någon behandling. Skulle hon behöva en hormonbehandling nu skulle hon hamna lite i en rävsax med tanke på den hormonkänsliga cancern. Har hon träningen och balansen orkar hon ta hand om sig själv. Träningen är hennes medicin.

– Min dagliga Thai Chi är det som funkar för mig just nu. Lugnet och balansen.

Hennes pappa hade svart bälte i Aikido.

– Han pratade alltid om balansen. Och han hade haft ett riktigt tufft liv.

Att få cancer mitt i en pandemi innebar dock en ensamhet som var större än vad sjukdomen kunde innebära i normala fall. Människor var rädda att smitta henne.

– Det var riktigt kämpigt, men vilket fundament jag byggde.

– 2015 när det var kämpigt sa jag till mig själv ”nå det kan alla fall inte bli värre än så här”. Man ska inte utmana livet … Men vi har en enorm ”sisu” i oss själva.

Joanna har gått kurser i stresshantering och mindfulness. Allt som handlar om att investera i sig själv. Hon ger en eloge till sin make som alltid stöttar henne.

– Jag känner mig så otroligt lycklig. Vi ska göra det vi drömmer om!

Hon nämner sin morfar och farfar som bägge deltog i krig.

– Morfar var spejare i fronten och han var i Kanada och grävde guld. Han var lugnet själv och en stor förebild.

Till Lumparlandsskogarna

Inom serviceyrket mötte Joanna otaliga människor. Å ena sidan fick hon vara lite av psykolog, å andra sidan lite skådespelare. Hon bjöd på sig själv. Sorgliga historier var ingen ovanlighet.

– Ibland har människor ingen annan att vända sig till än den som råkar lyssna.

På frågan hur hon hamnade på Åland svarar hon med en bakgrundsbeskrivning kring hur hon 1997 flyttade från Jakobstad till Helsingfors för studier vid restaurangskolan i Esbo. Och hon gick en restonomutbildning på två år. Hennes bror hade flyttat till Åland och tipsade Joanna om att jobba på sjön. Så blev det – och hon blev kvar på sjön. På Viking Lines fartyg. Havet har alltid varit det som har gett Joanna balans.

Egentligen hade hon sikte på Kanade men hamnade på Åland i stället. Det var efter att dottern Jade hade fötts 2003 och Joannas föräldrar tog hand om dottern när hon själv var på sjön. Joanna som hade trott att hon inte kunde få barn, på grund av sin endometrios. Hon var i femte månaden när hon insåg att hon var gravid.

– Åh, vilken gåva.

Men det var känslosamt att vara ifrån dottern så mycket. Hon bodde och pendlade från Åbo när hon bestämde sig för att flytta till Åland. Hon berättar om huset hon hyrde i Lumplarlandsskogarna. Om hur skönt det var där i kontrast till bartenderyrket. Åland för henne var nästan som att vara hemma.

– Och när jag hittade min man blev det ännu mer hemma.

Med tårfyllda ögon berättar Joanna om sin pappa som egentligen alltid förberedde också henne inför att bli egen företagare. Och nog hade Joanna egentligen varit inställd på det.

Hon berättar vidare om känslan när maken Andreas tog över Sagulins snickeri. Om hur hennes pappa kanske hade ett finger med i spelet där uppifrån himlen. Han som hade varit i branschen. Joanna blev även involverad i makens företag. Men nu är det hennes tur att förverkliga sina egna drömmar. Hon pratar om stenmagi. Om hur vi dras till dem.

– Det finns så mycket ljus och kärlek i stenarna.

Fortsättningsvis kommer hon att delta på marknader och göra specialbeställningar. Hon vill fortsätta utvecklas. Dessutom kanske det finns mer som kan säljas där i hennes verkstad och ateljé.

– Jag har riktigt kreativa väninnor.

Fortfarande är jade hennes favoritsten. Dottern fick också mycket riktigt det namnet. Men det har tillkommit några andra stenar också – som solstenen, säger hon och tar fram en lupp och visar den magiska stenens regnbågsliknande skimmer.

– Vi utvecklas och behöver olika saker under livsvägen!

Joanna känner in människors och stenarnas energier.

– Det är något grundande i stenarna. Jag har landat rätt!