En dag full med ärenden i storstaden Mariehamn. Hårklippning, ammunitionsinköp och inte minst, men sist på listan – inköp av mördarsnigelgift. Det sista på listan eftersom de första mördarsniglarna har börjat visa sig på vägen hem till mig i Tjudö. Detta ärende förde mig ut till Möckelö. 

Med alla ärenden på listan fixade och lite tid över dök det upp en tanke. Jag hade läst dagen före på Facebook att det hade varit en ägretthäger någonstans vid Svibyviken. Har jag tur kan jag kanske få ett foto på den. Jag gör ju inget illa under tiden, som min mor brukar säga. Som vanligt hade jag fotoutrustningen med mig. Jag körde ner till stranden söder om bron över mot Hammarland, men omgivningen såg inte rätt ut och ingen vit häger syntes till.

Jag valde att ta en tur norr om bron och körde in vid bostadsområdet. Längst norrut parkerade jag bilen och tog mig över ”vallpojken”, ett elstängsel avsett att hålla boskap inne på betet. Väl på betet promenerade jag ner mot viken.

Vit och skinande fin

Det var en vacker höstdag, med hög luft och en lagom bris. Solen värmde skönt. Nere vid ån från Svibyviken flög det upp närmare 100 gräsänder kvackandes och avslöjade för alla att jag var på deras territorium. Jag tog mig försiktigt söderut upp på åsen med utsikt över viken. Genom en öppning i den annars så täta vassen kunde jag se ett tiotal vanliga gråhägrar gå och vada. I samma ögonblick som jag fick syn på dem for även de till väders. Känsliga killar här i Svibyviken, tänkte jag. 

Vid ett båthus en bit längre fram satt den. Vit och skinande fin! Avståndet var så långt, så jag tänkte att om jag tar ett foto på den har jag bongat (prickat av) en ägretthäger på Åland. Till min förskräckelse märkte den min lilla rörelse och for till väders utan att jag kommit till skott. Den flög dock bara cirka 100 meter och satte sig bakom den tjocka vassen, ganska nära öppningen i den. 

Tog en vacker tur i luften

Alla saker som ter sig omöjliga levererar ofta även en möjlighet. Tack vare den tjocka vassen kunde jag smyga närmare i skydd av den och hoppas på att få hägern på relativt nära håll. Sakta smög jag ner till vassen och mot öppningen. Jag tog mina steg då vinden tog i och dolde mina smygande ljud. Då jag närmade mig öppningen kunde jag konstatera att det låg en hel del gräsänder, årtor, krickor och diverse andra andfåglar där. De kommer att skrikandes och kvackandes flyga upp och avslöja mig igen. Då drar helt säkert hägern på nytt.

Ny anpassad strategi. Jag måste närma mig öppningen i vassen så försiktigt att änderna blir varse om mig utan att bli skrämda. Bara lite störda så de sakta i lugn och ro simmar därifrån. Ett steg i taget. Stilla. Ett steg. Stilla. Änderna noterade en konstig gök vid vassen. Sakta mak pallrade de sig därifrån utan att fara till väders. Till slut kunde jag skönja den vackra vita kroppen av ägretthägern genom vassen. Med mitt största objektiv och dubbelförstoring på enbensstativet monterat förflyttade jag mig sakta i position.

Just som jag fick bästa läget såg den mig. Den for till väders! Men som en vänlig gest tog den en vacker tur i luften runt mig och visade upp sig i olika ljussättningar från solen samtidigt som jag lyfte kameran, objektivet och det fastskruvade stativet och tog foto efter foto.

Spatserade lugnt med kusinerna

Ibland kan jag sitta timtal i ett litet gömsle gång på gång utan resultat. Denna gång räckte det med en knapp timmes stilla promenad. Ett stort tack även till Johan Ekholm i Facebookgruppen som tipsade om denna udda besökare.

Följande dag var jag till andra sidan Svibyviken och, mycket riktigt, där spatserade ägretthägern lugnt omkring skinande vit med sina gråa kusiner.

Daniel Eriksson