Fanny ger mod att kavla upp igen, och igen

Feministen och den första kvinnan i lagtinget Fanny Sundström banade väg för kvinnliga politiker. Sedan dess har utvecklingen gått framåt, men betyder det att man kan klappa sig på axeln och lägga jämställdhetsarbetet på hyllan? Svaret är kristallklart i föreställningen ”Fanny och de fyrtiofem första”, där även en mer mångfacetterad och personlig bild av Fanny Sundström målas upp.

Fanny var lärarinna, i princip den enda yrkesvägen för kvinnor med läshuvud i början av 1900-talet. Hon var lika engagerad i unga och utbildning, som i att bevara gammal kvinnlig kunskap om hemslöjd. Hon tyckte att kvinnor skulle tjäna pengar på handarbete och bli mer självständiga.

Fanny hade ett brinnande samhällsintresse och tvekade aldrig att säga sin mening. När Fanny talade i plenum lyssnade man, hon var rasande skarp och respekterad. Men ändå fick hon aldrig tillträde till många av männens rum.

Någon traditionell familj skaffade hon aldrig, men hon omgav sig med och levde nära många kvinnor. Runt Fanny var det alltid liv och rörelse, ibland stormade det rejält också.

Det nära partnerskapet med konstnären Sigrid Granfelt och Lydia Holmberg, som hon startade Marthornas hemslöjdssektion med, väckte spekulationer. Var de rentav mer än vänner? Och kunde det vara sant att Fanny hade fött ett barn som sedan adopterades bort?

Det finns luckor i Fannys liv som vi inte vet något om. Men vi vet att hon hade en arbetskapacitet utöver det vanliga och uträttade storverk. Hon var en samhällsbyggare och åländskt egensinne personifierat.

Föreställningen beskrivs som ”en fiktiv dokumentär, en talkshow, en satirisk cabaret”, och består av två delar. Den första är skriven av Carina Karlsson och den andra av Pekka Sonck.

I den första halvan blir Fanny, gestaltad av Therese Karlsson, intervjuad om sitt liv av en utfrågare spelad av Gun Sjöroos. Fakta presenteras på ett underhållande sätt. Det är lärorikt, utan att bli en torr historielektion. Dialogen är välsnidad och rolig med udda vändningar.

Scenrummet som Ulrika Kjeldsen har skapat är enkelt men symbolrikt. Golvet pryds av trasmattor inlånade från Marthaförbundet, och i bakgrunden syns Guy Frisks målning ”Det första lagtinget 1922”.

Skådespeleriet är suveränt och Therese Karlsson är oemotståndlig som Fanny. Hon levererar beska kommentarer med rätt tajming och tonfall och bevisar sin förmåga som komedienn. Som erfaren sopran sjunger hon dessutom så att man får gåshud.

Sångtexterna är rörande och tonsättningen flödande och vacker. Musiken är skriven av Nicklas Lantz som även ackompanjerar tillsammans med Greta Sundström på dragspel.

I den andra delen av föreställningen tar handlingen en annan vändning. Nu vill Fanny veta vad som hände sedan, efter hennes död för 75 år sedan. Hur gick det för de kvinnliga politikerna och jämställdheten?

Gun Sjöroos har fin publikkontakt när hon gestaltar kvinnliga lagtingsledamöter som samtalar med Fanny. Sedan Fannys tid har ytterligare 45 kvinnor tagit plats i lagtinget. De första 60 åren gick det trögt, då valdes 12 kvinnor in.

I manusarbetets researchstadium intervjuades kvinnor som har suttit i lagtinget. De mötte ofta härskartekniker, osynliggjordes, blev utskällda och förtalade. Kvinnliga politikers män höjdes till skyarna för att de stöttade med markservicen, fast en kvinna aldrig har fått någon motsvarande kredd.

2007 fick Åland sitt första kvinnliga lantråd, Viveka Eriksson. Det är en viktig påminnelse om vilka korta tidsperspektiv det handlar om.

I den här delen av föreställningen är tempot rappt och regissören Pekka Sonck vågar låta galenskapen löpa linan ut, som när Fanny får ett vansinnesutbrott och skriker rakt ut när hon får höra talas om att jämställdhetsbonusen slopades 2020. Att låta föreställningen avslutas med att lagtingskvinnornas namn sjungs upp till cabaretmusik är ett lite skruvat och humoristiskt grepp som fungerar bra.

”Fanny och de 45 första” når rakt in i hjärtat och väcker fascination för människan Fanny Sundström. Den första föreställningen spelades på Mors dag och Fanny hade kanske inga egna barn – men hon är ett med Åland, en urmoder som inspirerar med sitt mod än i dag.

Föreställningen är tänkvärd, det historiska perspektivet är kunskap som alla ålänningar borde ha med sig. Men den lämnar en med ett visst vemod. Fortfarande består politikerkåren bara av 30 procent kvinnor, och många unga kvinnor drar sig för att ge sig in i politiken på grund av hat och hot i sociala medier. Men att luta sig tillbaka och ge upp är inte ett alternativ, det hade Fanny vägrat gå med på.