Under lång tid har politiker i andra kommuner delvis skämtsamt, men alltid med viss skärpa, påtalat att Mariehamns beslutkultur lämnar en hel del att önska. I Ålandstidningen i juni svarade till exempel Jomalas kommunstyrelseordförande Harry Jansson på frågan om varför han motsatte sig ett samgående mellan Jomala och Mariehamn så här:
– Vi vill inte bli en del av stadens beslutskultur. De brukar ha svårt att prata ihop sig. Här i Jomala blir det sällan något problem med att något parti ska profilera sig i någon fråga.
Det är, mot bakgrund av de senaste dagarnas debatt om stadsstyrelsens beslut om byggnads- och åtgärdandeförbud i staden, inte svårt att se att Harry Jansson har en poäng.
Främst är det stadsstyrelsen som ger en bild av en politisk vardag som är långt från stabil. Hoppande majoriteter, ett ordförandeparti där de två ledamöterna ofta röstar olika och småpartier som upplever att de inte respekteras av de tre stora (Moderaterna, Socialdemokraterna och Liberalerna).
Striderna partierna emellan mynnar ofta ut i hårda angrepp, inte sällan på person snarare än politik.
Till hösten kommer stadens partier också att ställas inför nya utmaningar. Enligt tidigare överenskommelse bli Anders Holmberg (Ob) avbytt av Birgitta Johansson (ÅF) i styrelsen. Det gör att könsbalansen blir skev i styrelsen och därför har, enligt Ålandstidningens källor, också Centern lovat att ersätta Erica Sjöström med en manlig ledamot.
Samtidigt förs samtal bakom kulisserna om andra byten.
Flera partier är missnöjda med Petri Carlsson (MSÅ) som styrelseordförande och Sara Kemetter (S) som vice. Det är oftast dessa båda som ger ansikte till bråken i stadsstyrelsen och det är uppenbart för den som följer stadens arbete att de båda inte går särskilt bra ihop.
Personkemi är en viktig del i att få det politiska arbetet att flyta – ta konstellationen Camilla Gunell–Roger Nordlund i den förra landskapsregeringen som jobbade utmärkt tillsammans trots skilda politiska uppfattningar.
Petri Carlsson och Sara Kemetter besitter uppenbarligen inte förmågan att bygga breda överenskommelser för att skapa ett stabilt beslutsklimat.
En vild spekulation skulle kunna vara att Moderaterna väljer att sätta Johan Ehn, som enligt planen ska avlösas som talman i lagtinget vid årsskiftet, på ordförandeposten i styrelsen. Frågan är då om Socialdemokraterna, med färre valmöjligheter, gör någon motsvarande ändring.

I de tyngsta befattningarna har man förvisso en skyldighet att föra sitt partis politik så långt man kan, men man har också uppgiften att skapa stabilitet, långsiktighet och förtroende för den demokratiska processen inför väljarna.
Här har Mariehamn uppenbarligen misslyckats.
I fråga på fråga har stadspolitikerna använt tjuvknep och rackartyg för att vinna. Det övertalas i kulisser, det jävas ut motståndare.
Frågan är hur stadspolitikerna tror att väljarna tycker att detta uppenbara spel med demokratin som insats är bra?
Mariehamns demokratiska process är dysfunktionell. Att ha en livlig, energigivande debatt där ideologi och sakkunskap stöts och blöts är framåtsyftande.
Att låta ändamålen helga medlen för att till vilket pris som helst driva igenom den egna uppfattningen är motsatsen.
Staden behöver politiker som tar ansvar för helheten i handling – inte bara i debattfebriga ord.

Jonas Bladh