Vartannat år görs en omfattande undersökning om finländska och åländska skolelevers levnadsförhållanden av Institutet för hälsa och välfärd.
Resultaten brukar inte vara uppmuntrande för någon, och i synnerhet inte för Ålands del. På allt för många områden ser man negativa trender, och åländska ungdomar ligger ofta illa till i jämförelsen vad gäller psykisk ohälsa och bruk av droger.
Det psykiska tillståndet bland åländska ungdomar kan summeras med att tre fjärdedelar av eleverna på Ålands lyceum anser att livet har ett syfte. På den praktiska sidan av Ålands gymnasium är det hälften som håller med om det påståendet.
Låt oss omformulera dessa siffror och låta dem sjunka in. En fjärdedel till hälften av eleverna kring myndighetsåldern anser att livet inte har något syfte.
Vi talar alltså inte om något konkret missnöje eller stress, utan om en grundläggande känsla av meningslöshet.
Det vore förmätet av en enkel ledarskribent att tro sig kunna förklara något som även de mest högkvalificerade forskare medger att de bara kan erbjuda gissningar om.
Ändå behöver man försöka. Vi behöver alla reflektera över det samhälle vi gemensamt har skapat och bidrar till att upprätthålla och befästa – ett samhälle som en stor del av ungdomarna uppenbarligen inte kan hitta något syfte i.
Den här tidningen har inte mycket till övers för marxism. Samtidigt finns det tillfällen då förklaringsmodeller även från de mest befängda teoribyggen kan vara användbara.
Karl Marx teori om alienation är, om man bortser från dess förvrängda syn på kapitalismen, en rimlig utgångspunkt för att förklara den vaga känsla av meningslöshet som inte bara ungdomar utan även många vuxna i dag upplever.
Upplevelsen av att inte ha kontroll över sitt eget liv, att de egna besluten inte egentligen spelar någon roll, har enligt Marx sin grund i att människan avskilts från sitt sanna väsen. Hon är en kugge i ett maskineri som hon står maktlös inför.
Medan Marx fokuserade på klassanalys och kapitalismens påstådda baksidor kan man likväl överföra tankegången till dagens strikt strukturerade samhälle.
Skolgången är ett bra exempel på dagens systemfokus.
Från omkring två års ålder lämnar föräldrarna barnen på dagis. När de sedan börjar skolan påbörjas en lång – vid den åldern oöverskådlig – utbildningsprocess. Med några års mellanrum dyker ett övergångsskede upp, men rent konkret fortsätter allt ungefär som tidigare.
Senast efter nio års grundskola infinner sig insikten att skolgången ingalunda är slut. Nu börjar den på allvar, och om du inte – efter åratal av teori – vet vad du vill göra resten av livet är du ett specialfall som behöver extra insatser för att rättas in i ledet.
Skolgången fortsätter således, för många nästan lika länge till. Vissa väljer en kortare yrkesutbildning, men de påminns allt som oftast om att deras val är tillfälligt eftersom teknologin kommer att förändra arbetsmarknaden, ständig vidareutbildning krävs och framtiden är allmänt osäker.
Valmöjligheterna är alltså ytterst begränsade. Den övergripande principen är att detta är något man ska gå igenom i det format som föreligger. Avvikelser hanteras med specialåtgärder, något som kan få kännbara framtida konsekvenser för barnen i fråga.
Inbyggt i systemet finns en önskan att eliminera vad som anses vara dåliga beslut. Barn och unga behöver styras till vissa färdigt uppsatta mål eftersom de inte är kapabla att se tillräckligt långt själva.
Det är visserligen sant att framför allt barn behöver ledsagas på rimliga vägar, något som generellt ska vara föräldrarnas uppgift.
Samtidigt behöver individen stå i främsta rummet. Precis som vuxna har olika läggning och intressen, något som kan leda till ytterst olika livsval och -banor, är även barn unika individer.
Om barn och ungdomar ges möjlighet att fatta beslut över sina egna liv kommer resultatet måhända inte alltid bli ”rätt” ur ett centralstyrningsperspektiv. Ibland kommer de att fatta beslut som till synes går emot deras egna intressen och ställer till svårighet för dem framöver.
Samtidigt är det just verklig agens som gör en människa hel. Människan är inte menad att ha det enkelt. Tvärtom är utmaningar av godo, kriser utvecklande och krav sporrande.
Frånvaro av dessa inslag i livet innebär inte mer glädje och mening, utan mindre. Det behöver finnas utrymme för faktiska val i livet, och dessa val behöver vara konsekvensutsatta. Bara då blir individen på riktigt sin egen.
Att de åländska siffrorna i Hälsa i skolan-undersökningen är sämre än de finländska på många områden är inte det viktigaste.
Det är den vitt spridda alienationen i sig som behöver ligga i fokus, inte jämförelser med andra områden.
Problemet är inte unikt för Åland. Däremot är det bara lokala lösningar som möjligtvis kan råda bot på det.
Politiska åtgärder kan bli aktuella, men de behöver vara resultatet av en förändrad kultur, inte tvärtom.
En generell acceptans för individen, sådan hon faktiskt är just nu, är nödvändig för att hopplösheten inte ska breda ut sig ytterligare.

Henrik Herlin