Åland är i dag den discgolftätaste platsen på jorden. Detta räcker uppenbarligen inte för Ålands Discgolf Förbund. Nu har de anhållit om att få disponera natur och parkområden om drygt sju hektar, cirka 14 fotbollsplaner, och därmed i princip helt uppta ett av de populäraste gångstråken i Mariehamn.
Man menar att detta ska vara temporärt, men som påtalats från bland annat kultur- och fritidskansliet så framstår planerna som en permanent anläggning. I anhållan tas heller inget tidsintervall för banans existens upp.
Ålands Discgolf Förbund skriver i sin anhållan att ”banans utformning kommer att göras så att risken minimeras för att discar kommer ut på anlagda vägar och gångvägar i området.” När man sedan tittar på deras bifogade banskiss kan man konstatera att inte mindre än sex av banorna korsar gångvägar i området, ytterligare banor löper nära eller längs med vägar. Hur kan detta anses vara att minimera risken att discar kommer ut på vägar som brukas av framförallt gående?
Det strider även mot god utformningssed för discgolfbanor enligt PDGA (Professional DiscGolf Association) som skriver följande om vad som bör undvikas för att inte skapa osäkra discgolfbanor: ”Fairways ska inte korsa eller ligga för nära allmänna vägar, trottoarer/stigar/cykelleder, paviljonger, privat egendom, eller något annat fleranvändningsområde där icke-spelare vistas”.
Enligt utlåtandet från stadsarkitektkontoret finns en tumregel som säger att det krävs en hektar per hål för att en discgolfbana ska kunna samexistera med andra aktiviteter som till exempel promenader. Den föreslagna banan har 18 hål inklämda på sju hektar. Vad det gör med säkerheten och slitaget på naturen att belasta ett för litet område med en för stor bana kan nog alla utom möjligtvis Ålands Discgolf Förbund lista ut. I deras värld utgör nämligen discgolfbanor ”extremt lite belastning på vår natur”. Besök badhusparken och bedöm själva om de har rätt.
Vidare planerar man att anlägga ett antal hål och utkastplatser mitt i pulkabacken Gnisten. För de som inte vet så består ett discgolfhål av ett kraftigt järnrör med en järnkorg placerad i passlig huvudhöjd för ett pulkaåkande barn. Säkerhet verkar inte vara något som kommer i varken första eller andra hand för Ålands Discgolf Förbund.
Den hastiga tillkomsten av Ålands många discgolfbanor är ett resultat av coronapandemin med det uttalade syftet att attrahera nya grupper av turister. Någon ordentlig utvärdering av resultatet av de stora satsningar som gjorts lyser dock med sin frånvaro, men expansionen av discgolfbanor ska fortsätta till varje pris verkar det som, trots att pandemin nu är så gott som över.
Så vem byggs dessa banor för? Det är inte för alla de människor som promenerar i Mariehamns relativt få park- och naturområden som nu riskerar att få sin fridfulla aktivitet förstörd av snabbt flygande projektiler. Det är inte för de barn som vintertid leker och åker pulka i Gnistbacken.
Om det är för turismen så har man inte genom studier bevisat att satsningen faktiskt har en effekt som motiverar storleken på satsningen. Det enda som presenteras i dag är hur många googlesökningar som görs för Åland och discgolf samt anekdotisk bevisföring i form av att ordföranden för Ålands Discgolf Förbund träffat på lite fastländskt folk på banorna när han själv varit ute och spelat.
Oavsett bör man fråga sig om det är rätt att Mariehamns grönområden exploateras för att gynna turismen. Är inte dessa områden främst till för oss ålänningar?
I grunden handlar detta om demokrati. Är stadens grönområden till för allmänheten eller för en begränsad grupp entusiaster som vill utöva sin hobby på bekostnad av andra människors möjlighet att nyttja samma yta?
Valter Sträng
