Kaj Lybeck är ett välkänt ansikte för många ålänningar. Han är ordförande i Ålands konstförening och har synts i över hundra teaterroller, bland annat i stormusikalen Katrina. 

I somras trodde Kaj att han hade fått coronaviruset, det visade sig vara cancer.

Det var i juni 2020 som Kaj drabbades av frossa när han och frun Margaretha Österman var i stugan på Föglö. 

– Jag frös så att jag skakade tänder. I normala fall hade jag aldrig sökt vård för det, men eftersom det är pandemitider ringde jag till coronatelefonen och fick komma direkt för att bli testad, säger han.

Coronatestet var negativt och Kaj skickades i stället på undersökning, man misstänkte att han hade urinvägsinfektion.

– Jag hade börjat gå upp mer på nätterna för att gå på toaletten. Det var inget jag hade fäst någon vikt vid, men läkaren tyckte att det var bäst att göra en prostataundersökning.

Ett blodprov visade inga tecken på prostatacancer, men för att kunna utesluta det behövde det göras en biopsi. Ingreppet blev en plågsam upplevelse.

– Under biopsin går de in via ändtarmen och tar en vävnadsbit, då råkade de ta hål på ändtarmen. Det är extremt ovanligt. När jag kom hem började jag blöda litervis. Maggan var ute med hundarna och när hon kom hem hittade hon mig avtuppad på toaletten.

Kaj kördes med ambulans till sjukhuset där han blev kvar i tre dygn för blodtransfusion och antibiotikakur. 

Efter den omtumlande upplevelsen började oron växa för vad biopsin skulle visa, hela tillvaron pausades i väntan på beskedet. 

Drabbades av chock

Kaj var ensam hemma i lägenheten på Lotsberget en tidig kväll när han tog emot telefonsamtalet som vände upp och ner på hans värld.

– Läkaren var mycket korrekt och formell, han sa rakt ut: ”Du har cancer”. Det var som att någon slog en våt trasa i huvudet på en. När jag fick beskedet rasade allt. Hur skulle han ha kunnat linda in det? Det är ett besked man inte vill ha, det är lika obehagligt i vilken form det än kommer.

Efter cancerbeskedet skulle det dröja fyra månader att få tid för operation på Åbo universitetscentralsjukhus. Om cancern hade metastaser skulle man veta först då, även om en screeningundersökning tydde på att tumören var inkapslad. Kaj beskriver den långa väntan som att leva i ett vakuum. 

– Det skulle komma skriftligt besked om operationstid, varje dag gick jag till brevlådan för att se om det hade kommit något. Jag har alltid tyckt att det är hemskt att ligga på sjukhus med nålar i armarna, nu hade det inte rört mig det minsta. Jag ville bara att något skulle hända.

Kaj som haft hundra järn i elden slutade att göra planer.

– Det tog tvärslut, det var en otäck känsla. När jag tog upp båten vid stugan slog det mig: ”Är det sista gången?”. Jag brukar alltid gå på IFK:s fotbollsmatcher, när säsongen tog slut tänkte jag att jag kanske aldrig ser fotboll igen.

Att få ett cancerbesked är tungt, att få det mitt under en pandemi kan försvåra situationen ytterligare. Infektionskänsligheten är ökad och man vill ogärna skjuta upp en operation.

– Jag vågade inte röra mig någonstans och var livrädd att bli smittad, det hade varit katastrof. Operationen måste göras så fort som möjligt och det fanns ett begränsat antal tider. Det var en panikkänsla att gå omkring och veta att man inte fick dra på sig corona.

Tabubelagt ämne

Den 7 oktober var det äntligen dags för Kaj att opereras, med en robot utförde kirurgen hela operationen via titthål i buken. När Kaj vaknade upp fick han glädjebeskedet att ingreppet hade lyckats, sannolikt var all cancer borta.

Den stora lättnaden blandades med känslor av sorg. Trots att prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män vilar ett tabu över sjukdomen och det finns en rädsla att stämplas som ”prostatagubbe”.

– Under en prostataoperation tar de bort din manlighet. Det är en stor förlust och det ligger en skam i det. Det finns medicinering, tabletter som hjälper till med erektion, men det är inte alls säkert att det fungerar. Jag skämtade med mina kompisar i Odd Fellow (ordenssällskap reds. anm.) från sjukhussängen: ”Hälsa mina bröder att jag är helt ofarlig nu”. Jag är förbrukad som man.

Vitsigheten och skrattet ligger hela tiden nära till hands och fungerar som ångestdämpare.

– Humor har alltid varit mitt vapen, säger Kaj.

”Prata, prata, prata”

I januari var det dags för tremånaderskontroll. Blodprovet visade att alla värden såg fina ut, nu vågade läkaren med säkerhet säga att cancern var borta.

– Jag blev jätteglad, men sen kom baksmällan. Luften gick ur mig. Jag hade varit så spänd hela tiden, siktet hade bara varit inställt på att överleva. Depression kanske är ett lite för starkt ord, men jag kände mig väldigt tom och nere under en period.

Ett säkert tecken på att Kaj mår bättre nu är att han vågar se framåt.

– Jag satt vid stugan och tittade på en klyfta med mossa i berget. Jag började borsta ur klyftan och såg att det var en jättefin skåra. Jag gick och hämtade vatten och tänkte: ”Där ska jag ha ett vattenfall, det ska vara damm och vattenpump”. Då tändes ett ljus, Herre Gud nu planerar jag något. Det hade inte hänt sedan i somras. Det var en eufori, jag blev riktigt varm i kroppen. 

Genom Ålands Cancerförening har Kaj fått kontakt med andra cancerpatienter, och han har förstått hur vanligt det är med prostatacancer.

– Medimar har ett gym där man tränar efter sin egen förmåga, där blir man överraskad över vilka man träffar. Har den och den också cancer? En del pratar inte alls om det. Jag tycker det är skönt att få prata och få ut det ur huvudet. 

Kaj tror att det är viktigt att låta sig känna känslor och våga prata om dem.

– Det underlättar inte att det är pandemi och att du inte kan träffa folk som vanligt och prata av dig. Man går och bär på sina egna tankar. Men jag har märkt att när jag sätter ord på tankarna så klarnar de. Jag rekommenderar alla att prata, prata, prata.

Stärkta relationer

På grund av den sociala distansen har det blivit många timmar vid telefonluren, inte minst med brodern Tomi i Torneå.

– Jag har pratat mycket i telefon, i synnerhet med min brorsa. Det syns på räkningarna. Det har varit mer djupa och allvarliga samtal. Förut var det mer väder och vind. 

Den senaste tiden har Kaj medverkat i tv-inspelningen av ”Agatha Christies Sven Hjerson”, köpt en Mini Countryman-bil och gjort sin första tatuering. 

– Jag har fått en andra chans och den tänker jag ta till vara på. Vill man göra någonting ska det göras nu.

Mest av allt ser Kaj fram emot att köra sin nya husbil dit han har lust, tillsammans med Margaretha och hundarna.

– Maggan har varit livbojen jag krampaktigt hållit fast vid, jag har inte behövt gå igenom det här ensam. Jag hoppas att vi tar kål på pandemin så att Maggan och jag kan åka var vi vill med husbilen. Med husbil kan man vakna på morgonen, titta på kartan och bestämma var man ska åka och dricka kaffe. Det är en frihetskänsla som jag längtar efter.