Bilderboken ”Fakta om pappor” (Förlaget 2021) är skriven och illustrerad av två prisvinnande författare och illustratörer, Oskar Kroon, som erhöll Augustpriset 2019 för ”Vänta på vind” och Jenny Lucander, som förra året fick Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris för ”Vi är lajon!”.
I text och bild får läsaren följa ett barn och en pappa under en dag. Att skriva från ett underifrånperspektiv, i det här fallet barnets, är att välja en väg med många potentiella fallgropar. Dels måste språket och barnets tankegångar vara trovärdiga, dels halkar vissa författare ur perspektivet efter några sidor. Men Oskar Kroon går inte i den fällan.
Flickan i boken generaliserar, som barn tenderar att göra. Den pappa hon beskriver är i hennes värld alla pappor. Pappor svarar ”mmmmm” på många frågor. De håller koll på tider och på jobbet svarar de i telefon och ibland vill de andra saker än barn:
”På morgnarna när man är pigg är pappor trötta. På kvällarna när man är trött är pappor pigga. Då fixar dom lite.”
Framför allt utmanar boken den stereotypa bilden av föräldraskapet, här är det nämligen pappan som tar hand om allt från matlagning till tandborstning på kvällen. I vissa familjer är det här verklighet, för andra kan boken säkert ge en tankeställare: hur ser vår rollfördelning ut och hur uppfattas den egentligen av barnet? För en sak är säker. Barn snappar upp både högt och lågt, vilket den här boken så fint gestaltar.
Var mammorna håller hus vet man inte riktigt:
”Dom kommer kanske hem lagom till middagen och kramas och är glada. Fast ibland är dom på konferens och kommer först i morgon. Då badar dom bastu.”
I mycket känns formspråket igen från det i Fredrik Soncks ”Freja och kråkungen” (Förlaget 2020) och till viss del även Sanna Tahvanainens ”Min svarta hund” (Schildts & Söderströms 2020) som Jenny Lucander också illustrerade. Bilderna är gjorda i blandteknik, och i detaljrikedomen finns flera skopor humor som samspelar väl med tonen i texten.
Närvarande pappor ser vi många av i de böcker som getts ut de senaste åren. Jag tycker dock att just den här pappan tecknas lite för vag i kanterna. Det står att pappor blir sura, men vi får inte se det. Bokens pappa ser förvisso trött eller uppgiven ut på en absolut majoritet av bilderna, men hans tålamod verkar, trots en och annan svordom, oändligt.
Barnet är samtidigt glatt och finurligt, fullt av upptåg. Var är utbrotten, envisheten och tjatandet? Är barnet i boken det enda i världen som inte genomgår någon form av trotsålder? I övrigt är igenkänningsfaktorn hög, och boken kan varmt rekommenderas till både barn och vuxna.