När Zandra Lundberg sade upp sig från Aftonbladet 2014 intervjuades hon av branschtidningen Resumé.

– Så fort jag köpt en dator ska jag börja skriva en tragikomisk bok om en kvinna som tror att hon kämpar framåt men egentligen bara förstör allt på precis alla fronter. Ja, det handlar om mig själv, sade hon då.

Zandra Lundberg minns den där artikeln.

– ”Sedan ska jag skriva en bok”, det är något som alltid varit en självklarhet för mig. Egentligen har jag också skrivit på den här boken i 15 år. Ibland har det varit en kärlekshistoria, ibland har det handlat om en missnöjd människa som vill lämna sin tråkiga man som bara ligger och tittar på dokumentärer om andra världskriget. Men handlingen har alltid tagit avstamp från var jag har befunnit mig i livet.

Det var under Mariehamns litteraturdagar 2019 som Zandra Lundberg fick frågan om hon kunde tänka sig att skriva något längre. Hon var där som jurymedlem i skrivtävlingen Scratch och på plats fanns också Anna Friman, litterär chef vid Schildts & Söderströms.

– Jag vet inte varför hon ställde frågan, men det här var i alla fall vår första kontakt.

Efter det här högst informella mötet med förläggaren satte hon igång, men märkte snart att det var svårt att lämna det blogg- och krönikeformat på runt 3.000 tecken hon var van vid. Den första versionen av manuskriptet bestod i princip av ett långt blogginlägg, i retroperspektiv tycker hon synd om personen som fick ta sig an det.

– Det var en tung textmassa, 60.000 ord rakt upp och ned. Min sambo Caspers mamma Pernilla (författaren Pernilla Lindroos reds. anm) lärde mig senare hur viktigt det är med till exempel en dialog för att lätta upp handlingen.

Men förlaget såg uppenbarligen något i texten och hon tilldelades en redaktör.

Egna upplevelser

Zandra Lundberg har berättat sin historia tidigare. Den om åren som profilerad krönikör på Aftonbladet, den om resorna och hur hon fann yogan och om hur det är att leva med självmordstankar. Monologen ”Gå ut och var glad din jävel” som sattes upp för några år sedan spelades inför fullsatta salonger kväll efter kväll. Men när hon nu debuterar som författare är den stora skillnaden att hon blivit mamma till Moniz Lindroos, som föddes sommaren 2020.

”Konsten att inte hitta sig själv på Bali”, som utkommer i april, tar avstamp i graviditeten och alla de frågor den väckte inom henne.

– Det har inte varit någon självklarhet för mig att sätta ett barn till världen, inte när jag själv har ifrågasatt i perioder varför jag ska leva.

Boken är självbiografisk till stora delar, även om den också innehåller personer och händelser som inte är verklighetsbaserade.

– Jag backar tillbaka mitt eget liv för att berätta hur jag mått och vad jag har funderat på. Men framför allt skildrar jag den känsla jag alltid haft av att se världen utifrån, en känsla som gjort att jag ofta känt mig isolerad och ensam. Det som drivit mig länge är längtan att efter att må bra och känna mig delaktig.

Hennes strävan har tagit sig olika uttryck. I tonåren kunde det handla om att hon svälte sig eller om att prestera i skolan, i ett förhållande om att vara tillräcklig i pojkvännens ögon.

– Jag trodde att alla andra var på topp hela tiden. Folk kan klaga på kroppsliga krämpor men ingen säger ju någonsin ”i dag känns det som att min själ lämnat skeppet”.

Humorn viktig

Efter att ha sagt upp sig från kvällstidningen åkte hon till Indien för att utbilda sig till yogalärare. Där fick hon snart veta att ”det är på Bali det händer”. På den indonesiska ön finns en hel industri som riktar sig till folk som försöker hitta sig själva: Tarmsköljningar som rensar ut all barlast ur kroppen, handpåläggning, kurser i att djupandas med magen, sjudagars detox och så vidare.

– Jag botaniserade lite för mycket i allt det goda.

Det allra mörkaste berättar Zandra Lundberg ofta om med en humoristisk underton. I ett kapitel skildrar hon ett tillfälle när hon och en hetsig fotograf tillbringar tio timmar utanför det hotell där Britney Spears bor under sitt Sverigebesök. När en kvinna kommer ut utbryter tumult bland fotograferna. De gruffas och knuffas för att få den bästa bilden av stjärnan varpå den äldre fotografen hon har med sig halkar på en isfläck och skadar sig.

– Och så var den där kvinnan inte ens Britney Spears! Ibland försökte jag få mina kollegor att förstå att det vi höll på med var konstigt, men jag upplevde att jag inte fick någon förståelse för det.

I en annan scen har Zandra Lundberg rest till Holland för att delta i en ceremoni. Deltagarna sitter i en ring och dricker en brygd innehållande hallucinogenen ayahuasca, som ska hjälpa dem att möta sina rädslor. På det följer åtta timmar när folk kräks, dansar och gråter. Själv hallucinerar hon om att hon är gravid, vilket fyller henne med rädsla. I en annan vision ser hon en urmoder som suger in hela universum i sitt sköte innan hon föder ut det igen.

– Det var ganska långt från en fredag i Gölby inser jag nu när jag pratar om det, men i yogavärlden skulle ingen höja på ögonbrynen över det här.

Sista resan gjorde hon till Indien, och det var där hon insåg att hon inte skulle hitta sig själv eller bli den lyckliga människa hon hade föresatt sig.

– Då rasade jag ihop.

Landat på Åland

När Zandra Lundberg flyttade tillbaka till Åland för fem år sedan var det till en början ofrivilligt, planen var fortfarande att bo någon annanstans. Men så blev det alltså inte. I dag jobbar hon som yogalärare och skribent och familjen har bosatt sig i Gölby, Jomala där de renoverar ett hus vid Kaldersfjärdens strand.

Bordet i vardagsrummet är fullt av dotterns leksaker, i fönstret står en jordglob. Och Zandra Lundberg har skrivit den där boken hon talade om i Resumés artikel.

Har du hittat dig själv än?

– Nej, det vill jag inte påstå. Jag kan fortfarande föreslå att vi ska hyra ut huset och bo i husbil en sommar. Jag vill skapa, jag vill ha olika projekt på gång. Jag vill ha ut mycket av livet!