Som sitt konstnärliga slutarbete vid Teaterhögskolan i Helsingfors magisterprogram sätter åländska Linnea Sundblom upp en dansteater om sin uppväxt med en funktionsvariation.

Föreställningen är en del av högskolans Fritt Arbete-festival, där de magisterstuderande ska realisera en egen idé till en uppsättning.

– Min föreställning heter Body Talks och handlar om min uppväxt. När jag bara var tio dagar gammal drabbades jag av kramper i vänster sida som resulterade i hemiplegi, alltså halvsidesförlamning. Och i föreställningen kombinerar jag mitt dansande med utdrag ur mina patientjournaler från diverse fysioterapeuter och mina dagboksanteckningar. Det är min egen historia, men med namn och platser strukna, och lite tilltvistad, säger hon.

Beviset och resultatet

Linnea Sundblom berättar att hon funderade länge på om hon skulle sätta upp en föreställning som var så personlig, men att hon bestämde sig för att göra det eftersom hon hoppas att det kan vara en stärkande berättelse. Trots att funktionsvariationen får en central plats i föreställningen, som hon beskriver som att låta kroppen tala, säger hon att den aldrig blivit kärnan i hennes liv.

– Jag är ensam på scen, och visst kan det vara utlämnande. Men jag vill berätta. Andra kan ha upplevt liknande situationer när de växte upp, eller någon kanske har barn med funktionsvariationer. Det jag vill berätta är att det har krävts mycket vård, mycket arbete och tid och energi både för mig och min mamma och pappa, men att det kan bli bra och att beviset och resultatet är att jag är där på scenen. Jag tänker också att även för den som inte har vuxit upp med en fysisk funktionsvariation är det möjligt att relatera till historien, för bara att ha en kropp är inte okomplicerat, säger hon.

För Body Talks handlar också helt enkelt om att växa upp.

– Om att vara ett barn och om att livet är vad det är. Min funktionsvariation är en del av mig, en faktor, men inte det viktigaste eller det som till slut definierar mig.

Mottagningen och Flickrummet

För musiken och ljuddesignen står Julia Åman. Hälften av narrativet utspelar sig hos fysioterapeuter, där Julia Åman läser journalerna som röstklipp och där musiken speciellt är utformad för att påminna om kroppen, till exempel om kramper, och Linnea har baserat sin koreografi kring denna.

Den andra hälften utspelar sig i vad hon kallar Flickrummet.

– De står i kontrast till varandra. I Flickrummet är allt fritt och livet bara är. Där läser jag själv mina dagboksanteckningar och musiken utgår från det jag lyssnade på när jag växte upp, som Kelly Clarkson och Aqua.

Föreställningen är runt 40 minuter, och totalt ges sex uppsättningar med premiär på torsdag den första december. I publiken får 28 personer plats per gång.

– Det blir mer intimt i en så liten sal, men jag tycker det är fint att man får komma nära varandra och vara tillsammans. Jag hoppas att folk vill komma, säger Linnea Sundblom.