Två torpeder sitter i en sjaskig källarlokal och väntar på order om nästa morduppdrag. Den äldre av dem två, Gus, spelad av Sue Lemström, har varit med länge i gemet och är trött, medan den yngre, Ben spelad av Jon Henriksen, drivs av aggressiva ambitioner att avancera i den kriminella världen.
Det är upplägget för nobelpristagaren Harolds Pinters pjäs ”Mathissen” (1957), omdöpt till ”I väntan på Wilson” i den aktuella översättningen.
– De är som ett gammalt par. Men det finns alltid en tredje roll i Pinters pjäser. De två torpederna måste vänta på ordern från sin chef, säger regissör Cris af Enehielm.
I sitt författarskap skildrar Harold Pinter ofta utanförskap, maktspel och status. Han ställer frågor om vem som har makt och var gränsen går för ens eget ansvar.
– De två torpederna är som marionetter i någon annans kontroll. De är verktyg som utför sina order blint, säger Jon Henriksen.
– Men samtidigt som de betraktar sig som maktlösa utövar de själva stor makt när de dödar andra människor, tillägger scenograf Nicklas Lantz som byggt ett klaustrofobiskt, skräpigt scenrum med lågt tyngande tak och trasiga väggar.
Avromantisera gangsterlivet
Pjäsens ämne är högaktuellt, säger Cris af Enehielm.
– I dag finns det en romantisering av gangsterlivet, i exempelvis gangster-rapen med sina snabba bilar och pengar. Vi kritiserar gangsteridealet genom att visa på baksidan, med tristess, spända nerver, skräck och misstänksamhet och beroendeproblematik.
Döden kan slå till när helst när ens bästa vän plötsligt vänder sig emot en.
– Vi hoppas att även en ung publik kommer och tittar. Den här pjäsen passar inte bara för vuxna.
I Harold Pinters dramatik är alla ord laddade. Det händer mycket mellan raderna. Vardagsspråket glöder av gömd aggressivitet. Även till synes oskyldiga anmärkningar och tomt pladder får hullingar när ödesmättade pauser förskjuter betydelser.
– Pinter var ju själv skådespelare. Det är ett av skälen till att hans texter är så bra, säger Sue Lemström.
Språk som vapen
Pinters verk handlar ofta om kommunikation, eller frånvaron av den, i relationer. Språket är det sociala limmet, men också det som skapar distans, förtryck och hierarkier, förklarar Cris af Enehielm.
På frågan om det är roligt att spela onda människor, svarar Sue Lemström att allt beror på texten. Är texten bra är rollen intressant, oavsett om det handlar om en gangster eller en lyckligt förälskad person.
– Visst är det intressant att utforska sina egna mörka sidor, men grunden för rolltolkningen är ju att man måste förstå människan och hennes drivkrafter, säger Jon Henriksen.
Trots det mörka ämnet beskriver ensemblen pjäsen som svart komedi, spännande som en thriller.
– Spänningen ökar handlingen igenom mot ett klimax i slutet.
”I väntan på Wilson” har premiär på fredag kväll.