Foto:

”Jag kröp på alla fyra över gymsalens golv för att ta mitt pick och pack”

Ett återkommande tema i den här spalten är att redogöra för sina träningsföresatser och hur man inte uppnår dem. Vi har inte många elitmotionärer här på redaktionen och om någon nu faktiskt håller på att träna inför ett långlopp så är det ingenting som det talas särskilt mycket eller högt om.

Det är rätt skönt om jag ska vara ärlig. Särskilt just nu. För jag har ett av de sämsta motionsåren någonsin bakom mig.

För ett år sedan var jag i rätt bra form, för att vara jag. De virtuella passen på mitt gym var jätteroliga och i mitten av december placerade jag till och med dessa pass – i en sådan här text – på topplistan över årets bästa saker.

Det skulle jag inte ha gjort. Bara en vecka senare hade jag ådragit mig en fotskada som ledde till att det inte blev någon ordentlig träning på ett halvår.

När foten började kännas okej fick jag problem med höften. Antagligen en följd av att jag inte kunnat gå som folk. Detta tog några månader att rätta till. Därefter åkte jag på en förkylning av den typen som suger musten ur en i flera veckor.

Först i mitten av september fick jag upp träningsivern lite. Då – mitt ett sådant där pass som jag gillar – sträckte jag ryggen under en burpeelikande övning. Det var en sträckning av den sort där man omedelbart inser att det först kommer att bli dåligt och efter det ännu sämre. Jag kröp på alla fyra över gymsalens golv för att ta mitt pick och pack och sedan långsamt, långsamt resa mig upp och smyga ut till bilen med telefonen i handen, som ett alibi för mitt sega tempo.

Nu står jag här –i mörka oktober – och fattar inte hur jag ska uppbåda energi för träning någonsin igen. Och jag hoppas att alla som känner sig i bra form inte får för sig att berätta det för mig. Misslyckade föresatser däremot. Sådana historier lyssnar jag gärna på.

Hittat fel i texten? Skriv till oss