Carina Söderlund jobbar som digital strateg på Strax, där också sambon Niclas Enros är anställd som webb- och driftsansvarig. Nu är hon mammaledig med dottern Hilda Söderlund som snart fyller ett år. En ”coronabebis”, konstaterar hon. 

– Det här är inget konstigt för henne, för så här har det alltid varit.

Även storasyster Ellen Söderlund, fyra och ett halvt år, har börjat se pandemin som normalläge, säger Carina.

Hon gick på mammaledigt den 25 februari förra året och strax därefter deklarerade Världshälsoorganisationen, WHO, pandemiläge. Det påverkade henne inte så mycket då – planen var ändå att vara hemma och inte träffa så många. 

Inför förlossningen fick de veta att sjukhuset hade satt in extra försiktighetsåtgärder, till exempel att man inte tog emot några besök.

– Det var tur att vi visste det på förhand. Under hela tiden storasyster Ellen visste om graviditeten hade vi sagt att hon skulle få komma till sjukhuset och hälsa på när lillasyster kommit. Sedan fick vi ställa in oss på att vi i stället skulle åka hem ganska snabbt om allt gick bra.

På kvällen innan Hilda föddes gick vattnet hemma hos familjen, och Carina Söderlund ringde till förlossningen. Då fick hon veta att de ville att hon skulle komma in på en kontroll, men om Niclas skulle komma med och de sedan åkte hem igen skulle han inte få följa med tillbaka in på förlossningen.

– Vi fick välja hur vi skulle göra, så jag åkte in själv först på undersökningen.

Då verkade läget lugnt och hon åkte hem igen och packade det sista till BB-väskan. Det dröjde bara två timmar innan det var dags att åka in igen.

– Barnmorskorna skrattade lite åt mig när Niclas körde in mig i rullstol – det blev lite stökigt där på slutet. Vi hann bara vara inne i 45 minuter och sedan dök Hilda upp.

Träffade ingen

På förlossningen satt de isolerade från det att de kom tills de åkte hem.

– Vi fick inte gå ut ur rummet. Skulle det ha varit första barnet hade det inte varit några konstigheter, men vi visste ju hur det brukar vara. Med första barnet träffade vi andra föräldrar i dagrummet och vi visste vem som var på BB samtidigt. Nu hade vi ingen aning, säger Carina.

– Det är alltid speciellt med första barnet, och då är det ganska skönt att se andra i samma situation. På det sättet var det bra att ha den första upplevelsen med sig när vi visste att det inte skulle bli så den här gången.

I och med att det är hennes andra barn har hon inte haft någon mammagrupp. Det är lite synd, tycker hon.

– Det känns väldigt bra att man har andra i samma situation. Nu har ju världen ställts in och då hade det också varit skönt att i alla fall ha en onlinegrupp att hålla kontakt med. 

Hon håller kontakten med vänner som har barn och föräldrar från den förra mammagruppen, men hon konstaterar att det ändå blivit mer sporadiska träffar i och med pandemin.

Saknar familjen

Ellens och Hildas faster, moster och morbror bor alla i Sverige.

– Min bror och hans sambo har vi inte sett sedan augusti. Det känns jätteunderligt att Hilda har vuxit upp sitt första år utan dem, medan storasyster tidigare träffade dem varannan månad åtminstone. Ellen har på det sättet en naturlig relation till dem som Hilda inte har.

I Sverige har hon dessutom två nära kompisar som fick barn några månader innan Hilda föddes. De träffades på Åland en gång i somras, men annars har de inte kunnat ses.

En kompis flyttade till ett radhus utanför Stockholm i december för snart ett och ett halvt år sedan.

– Vi har inte ens varit dit och hälsat på. Och min bror flyttade till ett hus utanför Åkersberga nyligen, dit vill vi också åka och hälsa på. Framför allt saknar jag att kunna träffas oftare och hålla kontinuiteten när man ses.

Carina hälsade på sin syster i Umeå en gång i höstas med Hilda. Förutom den resan har familjen bara gjort en tur till Finland för att träffa släktingar, annars har de varit hemma hela tiden. 

– Det är tur att man trivs där man bor, annars hade man kunnat bli ganska knäpp, skrattar Carina.

Barnens mor- och farföräldrar har de dock kunnat träffa mycket, ingen av dem är i riskgrupp och alla finns på Åland. 

– Det jobbigaste har varit att inte träffa min syster och min bror i samma utsträckning som tidigare, men vi vet ju att de finns där, de mår bra och det går ingen nöd på dem.

Behöver en mötesplats

Den berömda ”bebisbubblan” blev möjligen ännu mer isolerande än den vanligtvis är, konstaterar Carina. Hon ser det dock inte bara som något negativt. Människor drog sig för att hälsa på, men riktigt små bebisar ska ändå inte träffa så mycket folk. Många besök kan också bli ganska påfrestande för föräldrar som precis har fått barn.

– När man får barn känns det som att resten av livet sätts på paus. Nu har hela världen varit på paus, så egentligen har ingenting varit sådär jätteomvälvande för vår del. Det här är det stora som har hänt i vårt liv och det hade vi ju planerat för. Så att resten av världen står stilla kunde inte ha kommit mer lägligt.

Något hon däremot saknar är öppna förskolan som Rädda barnen höll i, men som nu har stängt ner.

– Det är jättesynd. Jag hade sett så mycket fram emot den och kanske gå dit tidigare än jag gjorde med storasyster. Det var en så himla skön vardagsgrej, jag träffade andra föräldrar och barnen träffade andra barn. 

Öppna förskolan hade också varit viktig för Niclas som går på pappaledigt i september, tror Carina.

– Var ska pappor hitta pappor i samma situation när det inte finns någon naturlig mötesplats? Man kanske inte känner så många som har barn i exakt samma ålder och som är pappalediga samtidigt. Det är nog ganska stor risk att färre pappor fortsättningsvis vill vara hemma, och vem drabbar det? Jo, mammor och barn. Att papporna är hemma gynnar hela familjen.

Aktiviteter ställde in

Under hela hösten gick Carina på babysim med Hilda, men sedan januari är den satt på paus. Också Ellens knattegymnastik är pausad sedan februari.

– Det där lilla extra som har varit kul att hitta på är på paus.

När Ellen var liten gick Carina på babymusik med henne, men det har inte varit aktuellt nu, även om åtminstone Jomala församling har ordnat det digitalt.

– Det har ju inte alls samma effekt på de här små som tycker att det är jätteroligt att titta och lyssna och blir jättefascinerade av andra barn som gör samma sak. Den upplevelsen går dem helt förbi om man ska göra det på en skärm, säger hon.

Lyckligt lottad

I övrigt har tillvaron löpt på som vanligt. Niclas har jobbat från kontoret förutom en kort period under våren och Ellen har varit på dagis som vanligt.

– Men Hilda är väldigt mammig, jag vet inte om det är för att hon är andra barnet eller för att navelsträngen inte är helt klippt för att vi har suttit ihop i ett år nu. Jag har inte varit borta en enda natt, medan Ellen var nio månader när vi var borta första gången och hon hade barnvakt på natten.

Pandemisituationen har gjort Carina ”otroligt tacksam” över att bo på Åland, säger hon.

– Hela det här coronaåret har fått mig att känna mig lyckligt lottad över var jag bor, hur jag bor och med vem jag bor. Det mesta försiggår inom de här fyra väggarna.