Lemland och Lemböte – därför heter de så

Namnen Lemland och Lemböte väcker säkert förundran hos en nutida betraktare. Leden -land i det förra namnet betyder tvivelsutan ”stor ö” eller ”landmassa synlig från havet”, vilket också återgår i namnen Hammarland och Lumparland. Leden -böte i sin tur är efter en av Lembötes karakteristiska höga klippor på vilken man tände vakteldar. Med sin hamn och sitt gamla sjöfararkapell var Lemböte av betydelse för forna tiders sjöfart. Orten nämns i det kända så kallade danska itinerariet, en farledsbeskrivning från 1200-talets senare del.

Förlederna i de två berörda namnen ska rimligen ses i relation till varandra, men beaktande deras respektive äldsta skrivformer verkar sambandet inte helt rätlinjigt. Lemlands fornsvenska form böra vara Limaland, av limber, ”gren, kvist, lem”, i överförd bemärkelse (utskjutande) udde eller (inskjutande) vik, i genitiv plural, således alltså uddarnas eller vikarnas land. Det kan preciseras närmare genom att i ortnamn i allmänhet förefaller limber åsyfta vattenområden, som just långt inskjutna vikar. På Lemlands norra sida finns en rad större vikar som längre bakåt i tiden sträckt sig än längre inåt land.

Lemböte däremot förefaller innehålla samma ord i singular i en så kallad stamsammansättning och betydde då ”vikhöjden (där man tände vakteldar)”. Området för dagens Lemböte by har varit en tidigare ö som upplandats med den större Lemlandsön någon gång under vikingatiden (cirka 800-1050), varmed namnet Lemböte svårligen kan tänkas vara äldre än så. Från att ha avsett ett berg på vilket vakteldar tändes har namnets denotation utvidgats så att det också kommit att avse det anslutande vidare hamn- och kapellområdet och sedermera också byn. Denna bebyggelse bör vara ett relativt sentida utskott från Knutsboda, som in tur är en avsöndring från Lemlands gamla kärnbebyggelse i Söderby och Norrby.