Det är EU-toppmöte i Göteborg 2001. Stats- och regeringscheferna i EU samlas i staden tillsammans med en kontroversiell figur – den dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush. Hundratals unga aktivister reser till Göteborg för att protestera mot honom, EU-politik och världskapitalismen. En global rättviserörelse har växt fram runt millennieskiftet, och många solidariska hjärtan har nu tagit sig till toppmötet för att uttrycka sin oro för det globala syds fragila plats i globaliseringsnätet.
Den centralt belägna gymnasieskolan Hvitfeldtska lånas ut till de tillresta aktivisterna för övernattning, föredrag och debatter. Men något händer tidigt på morgonen den 14 juni. Polisen omringar Hvitfeldtska och spärrar in de 500 ungdomarna med hjälp av både manskap och containrar som transporteras till skolan.
En av aktivisterna är den i dag verksamme dokumentärfilmaren Nils Petter Löfstedt, som rest till toppmötet med sin bästa vän Anders och en kamera på axeln. På svartvit film fångar han den fredliga organisering som sker bland de omringade ungdomarna. Han knäpper bilder av sammandrabbningarna som sker med polisen när aktivisterna bestämt sig för att nog är nog. Hela tiden hörs fredliga rop från de instängda: ”Vi har inga vapen!”. Ändå bestämmer sig polisen för att med brutala medel slå ner hopen som försöker bereda väg för de 500 ungdomarna att ta sig ut. Aktivisterna piskas ner med ridspön. Flera blir till och med nerridna.
”På Hvitfeldtska bodde vi” slår an något alldeles särskilt i tittaren. Nils Petter Löfstedts negativ från Göteborgskravallerna, som han gömde i en kastrull för att inte den kroppsvisiterande polisen skulle konfiskera dem, berättar om de nordiska civila och politiska rättigheterna som vi tar för givet att aldrig ska äventyras. Staden Göteborg skakades av våldet, protesterna och maktmissbruket – så även hela den politiska andan här uppe i norra Europa.
Vi får i dokumentärfilmen möta en mängd av de politiska eldsjälar som var på plats den där dagen i juni 2001: freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson, artisten Emil Jensen, Tord Björk från Jordens Vänner, kulturarbetarna Victoria och Maja, läkarna Marja, Marcus och Elisabeth, socialentreprenören Ville, policyrådgivaren Tapio, farmaceuten och forskaren Reko, kooperativföretagaren Johan, advokaten Mattias, socionomen Tor, den australiensiska musikern och aktivisten Izzy samt socialpedagogen Pär.
Genom personerna som Nils Petter Löfstedt söker upp, 20 år efter toppmötet, skildras både kravallernas händelseförlopp och det sätt som turbulensen formade de ofrivilliga deltagarna på. För vissa har tiden gjort att identifikationen med händelsen inte är lika stor längre. Vännen Anders tycker att filmen pillar upp gamla sår och vill först inte medverka. Flera har svårt att prata om det traumatiska som inträffade. Ändå framkommer något väsentligt ur deras vittnesmål: hur modiga de var den där dagen, där de stod upp för internationell solidaritet och rättvisa tills de slutligen fick komma ut från Hvitfeldtska. Hur de vågade välja den icke-våldsamma protestvägen trots polisens klaustrofobiska kontroll.
Filmens stora värde ligger i hur den skildrar demokratins betydande bräcklighet. Inne på Hvitfeldtska, mitt under den oprovocerade och odemokratiska instängningen, ägde verklig demokrati rum; den nu verksamme socialpedagogen Pär ledde stormötet inne i skolan, där man bildade sig en omfattande lägesöversikt och genom taltur kom överens om vilka budskap man skulle sända ut. Det var även där man kollektivt kom överens om hur man skulle gå tillväga för att med fredliga medel gå ut mot friheten tillsammans.
”På Hvitfeldtska bodde vi” bygger, förutom på Nils Petter Löfstedts analoga fotografier, även på finska aktivisten Villes rörliga material från dagen (funnet i ett uthus) och videoklipp från andra barfotajournalister som fanns på plats. Här framkommer än mer unika scener: hur de oerhört problematiska polisstyrkorna tycks vara så rädda för de passionerade, icke-våldsamma protestdeltagarna att de bara finner en utväg – våldsamt bemötande. Och det är inga lätta ögonblick av polisens samordnade repression och brutalitet mot aktivisterna som skildras. Flera gånger sitter man med tårarna i ögonen av lika delar ilska som beundran över de ungas styrka och intelligens.
Att det här var ett av de värre demokratibrotten i sensvensk historia är ingen överdrift. Stormötesledaren Pär fick sitta i isoleringscell i över 40 dagar för anstiftan och anförande av våldsamt upplopp, vilket var ett brott han aldrig begått. Mötesfriheten kränktes och hundratals unga politiskt engagerade frihetsberövades på svag grund. Fem polismän av 170 anmälda åtalades, men utan att fällas. Polischef Håkan Jaldung åtalades för frihetsberövande, men friades även han i hovrätten.
Summan: en politisk rättsskandal utan dess like. Men ”På Hvitfeldtska bodde vi” understryker också att rättvisan – lagmässig eller inte – slutligen kommer till den stora massa som förstått att ett strategiskt och uthålligt protesterande för en god sak lever vidare som ett arv till kommande generationer.
Och det är just här, i form av ett både inkännande och upplysande bevismaterial, som Nils Petter Löfstedt film hittar sin plats i den svenska dokumentärfilmshistorien. Jag hoppas att den lever vidare i skolor, på arbetsplatser, på indiebiografer och i vardagsrum för att i många år till påminna oss om det vi tillsammans måste värna om in i det sista.