Ny bok Recension

Lyser och lågar

Av: Ulla-Lena Lundberg.

Förlag: Förlaget M (2022).

Sidor: 378.

I centrum står Finns folkhögskola i Esbo, en skola som grundades år 1891 under namnet Mellersta Nylands folkhögskola. Förste rektor var Robert Rostedt som var Ulla-Lena Lundbergs mormorsfar. I romanen heter han Robert Borgstedt och är gift med berättelsens egentliga centralgestalt Olga. Tillsammans grundar de Finns folkhögskola efter mönster från den danske folkhögskolepionjären Grundtvigs ideal om den breda folkupplysningens betydelse.

Eleverna på folkhögskolan uppmuntras att tänka självständigt och debattera aktuella ämnen. Genom Olgas försorg satsar skolan även på kulturella upplevelser. Man sjunger och uppför dramatiserade tablåer. I en förunderlig scen får eleverna se Charles Dickens diskutera författarens uppdrag med Selma Lagerlöf. Ett samtal som slutar med att en pojke i publiken skeptiskt ifrågasätter det realistiska i att den sedan länge döde engelska författaren träffar sin sentida kollega i Finland. En dubbel fullträff i pedagogik, konstaterar Olga belåtet.

I en annan scen låter den dåvarande rektorn Arvid Mörne år 1900 arrangera en dramatiserad debatt om lag och rätt, i form av en fiktiv tvist där en torpare anklagas för att ha stulit en gris. I publiken sitter poliser för att övervaka att intet sägs som kan räknas som förräderi mot den ryska överhögheten.

Finns Folkhögskola framstår som en nära på magisk plats för den fria tanken.

Men boken börjar långt tidigare, med den stora branden i Vasa 1852 där hundratals hus förstördes och tusentals människor förlorade sina inkomstmöjligheter. Några av dessa är en grupp unga Vöråflickorna där Olgas blivande mamma Betty, ingår. De ger sig ut på vandring mot Helsingfors för att hitta nya jobb. Den strapatsrika vandringen genom de exotiska Finnsocknarna, skildras med Topelianskt breda allmogepenslar, fast utan förskönande romantik.

Väl framme i Helsingfors går Betty rakt in i den charmige soldaten Valentin som hälsar den utmattade flickan med: ”Är tu ten flickon som jag har skåda i dröömin?”.

Romanen är rikt smyckad med dialekt.

Men innan de kan gifta sig skickas Valentin ut i Krimkriget. ”Aldrig förr har Betty sett en sådan parad. Finska gardet i hela sin ståt. Tsarens eget livgarde, Nikolajs älskade finski pojki som han obetingat litar på. Nu ska de till Tsarskoje Selo och paradera för honom, och så ska de iväg och klå opp turken!” Men den glänsande paraden övergår snart i en suggestiv helvetesvandring genom gyttja och sjukdom. Skildringen bygger på författarens mormors morfar Valentin Nyströms efterlämnade minnesanteckningar.

Betty och Valentin får flera barn, varav alltså Olga intar den centrala rollen i romanen. Hon faller för den småelake idealisten Robert, som dock har något speciellt hon inte kan motstå. De har många och ibland storslagna gräl. Men framför allt förenas de i sin passion för den breda folkbildningen.

Till romanens tredje generation kvinnor hör deras dotter Karin, som vuxit upp så inbäddad i allt vad folkhögskolan står för, att hon hon har svårt att tänka sig lämna den trots att det håller på att kosta henne sitt livs kärlek Gunnar.

Parentetiskt kan nämns att Karin senare får en dotter som heter Mona som är den unga prästfrun i Ulla-Lena Lundbergs föregående roman ”Is” (2012).

Historien sträcker sig genom dramatiska år i Finlands historia. Vasa brand, Krimkriget 1853-1856, nödåren 1866-68, februarimanifestet 1899, 1906 års lantdagsreformen med införandet av kvinnlig rösträtt och valbarhet, första världskriget, ryska revolutionen, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskriget.

Skildringen av de tre kvinnornas själsliv och drivkrafter tillåts bli alltmer komplicerad ju längre fram genom historien berättelsen kommer. Medan Betty är självklart pragmatisk i sin kamp för överlevnad, tillåter sig Karin att irrationellt vilja ha allt, på sina egna villkor. Läst på det viset blir det en berättelse om hur ”kvinnan” blir människa, i linje med Kerstin Ekmans stora projekt i Katrineholmssviten.

Det är en berättelse om sega kvinnor och att systerligt hjälpa varandra när de åtråvärda men flyktiga männen dör i förtid eller drar vidare efter att ha dansat i centrum en stund.

Det enda jag ställer mig tvekande till är det berättartekniska greppet med långa partier dialog utskriven som teaterrepliker, med namn: replik. Metoden används både i de äktenskapliga samtalen och grälen mellan Olga och Robert, och i återgivandet av debatter och diskussioner på folkhögskolan. Det bryter det levande gestaltandet och skapar distans. Den bultade psykologiska berättelsen förvandlas till en betydligt torrare idéroman.

Språket är som alltid hos Ulla-Lena Lundberg utsökt nyanserat och märgfullt, med spelade språkmelodi. Allra bäst är det när handlingen saktar ned och dröjer sig kvar i laddade scener som exempelvis Olgas alltmer utmattade oro när lilla Karin håller på att dö i difteri. Ulla-Lena Lundberg är mästare på att skapa sådana förtätade vardagsdramer.