När vi dukar till måltid reflekterar vi inte över besticken. Det är helt naturligt för oss att lägga fram knivar, gafflar och skedar. Så har det inte alltid varit. Gaffeln är det yngsta av besticken. Skedens och knivens tidigaste historia är svår att återskapa. Tusenåriga fynd visar att skedliknande bestick länge använts vid förtäring. I forntiden användes skal, blad och liknande som sked för att underlätta ätandet innan man började tillverka skedar bestående av en grund skål, kallad skedblad, och ett skaft.
Under 1500-talet åt man med kniv, och det var först under 1600-talet det blev vanligt med ett gaffelliknande bestick. Skedarna gjordes ofta i trä eller ben. På medeltiden var skedbladet mer cirkelformat och skaftet kortare än på moderna skedar. Lingvisterna är lite oense om ordet skeds ursprung. Man har sökt dess rötter såväl i slaviska språk som i det grekiska ordet för svälja. I svenskan hittar man det första belägget för ordet ”sked” i modern bemärkelse redan på 1380-talet.
Under 1700-talet började de högre stånden att äta med silverbestick vid högtidliga tillfällen, och på 1800-talet började besticken få olika storlekar beroende på om man åt förrätt, huvudrätt eller dessert. Under 1900-talet förändrades formen på besticken. De skulle vara både praktiska och fint formgivna. Rostfritt stål blev det förhärskande materialet och ersatte nysilvret.
I det äldre åländska föremålsbeståndet finns många exempel på skedar tillverkade av trä. Många av dem är fint dekorerade med skuren, ristad eller målad dekor. De fint dekorerade skedarna är naturligtvis oproportionerligt välrepresenterade i museisamlingar eftersom man förr helst tog tillvara de mer exklusiva föremålen, medan vardagsföremål ratades eller nöttes ut. I det åländska materialet finns det en stor mängd rödmålade träskedar med stiliserad blomsterdekor främst i svart, gult och vitt. De verkar alla komma från en och samma verkstad, åtminstone vad målningen beträffar. Målaren har jag i min inventering av dekorationsmålare kallat Skärgårdsmästaren. Vem han var har jag ännu inte kunnat klarlägga med säkerhet. Han var verksam några årtionden kring 1800-talets mitt och verkar ha varit särskilt aktiv i den östra åländska skärgården. Dessa åländska målade skedar ska inte förväxlas med ryska lackarbeten. Sådana finns också i det äldre föremålsbeståndet på Åland, men såväl skedarnas form som dekor är lätta att skilja från det åländska materialet.
De målade skedarna är sällan nötta och har av allt att döma mest fungerat som prydnadsföremål. Det är tänkbart att de varit fästmansgåvor. De har sällan ägarinitialer eller årtal, vilket tyder på att de inte målades på beställning utan färdigställdes och sedan såldes.
Skedar med ristad och snidad dekor bildar en egen kategori i sammanhanget. Ofta är dekoren begränsad till ägarinitialer. Det finns exempel på skedar som snidats av sjömän. Vid långvarig stiltje kunde sjömännen sysselsätta sig med olika hantverk. Att hitta råmaterial för större projekt ute till havs kunde vara problematiskt, men virke för en och annan sked kunde lätt uppbringas.
Om man hade praktfulla skedar i hemmet kunde man exponera dem i särskilda skedhyllor; hyllor som var försedda med utskurna hål. Dessa kunde finnas både i skåp med träluckor och i vitrinskåp, men även i öppna hyllor. Främst var de troligen ämnade för silverskedar som förekom i mer välbärgade hem. I Sverige hade man särskilda ställningar, så kallade skedhäckar, där skedarna kunde förvaras mellan måltiderna. Det är möjligt att sådana också använts på Åland.
Vid måltider förr hade man inte alltid sin egen tallrik. Soppa, gröt och fil kunde inmundigas från ett stort fat eller kärl på bordet. Egen sked hade man däremot, och den kanske bara slickades ren efter måltiden för att sedan användas igen av ägaren när det vankades mat nästa gång.
Beträffande prisbilden när det gäller gamla åländska träskedar är det omöjligt att säga något – de förekommer så sällan på marknaden. De är dock dekorativa och lättplacerade så de borde vara eftertraktade och lättsålda.
Kjell Ekström
Fotnot: Fotografierna är om inget annat anges tagna av Kjell Ekström.
