Om något är uttjatat in i absurdum är det väl musikalen ”Grease”. Den enkla, nästan banala, handlingen är inte okänd för någon: High schools coolaste kille träffar oskuldsfull tjej och blir förälskad, problemet är att hon är imageförstörande så in i Norden. Kille förlorar tjej genom att bete sig som en idiot inför sina vänner. Tjej tuffar till sig i tight, svart catsuit och vinner tillbaka honom.
Trots de förutsägbara klichéerna har generation efter generation tagit till sig och älskat kärlekshistorien mellan Danny och Sandy. Starkt persongalleri, färggrann 50-talsnostalgi och en hitparad utan dess like bidrar till det vinnande konceptet.
Allt detta infrias med råge i den åländska uppsättningen av ”Grease”, regisserad av Robert Liewendahl.
Det handlar också om ungdomsproblem som identitetssökande, grupptryck och sexuellt utforskande i en tid innan p-pillret var uppfunnet.
Manuset har tyvärr inte åldrats särskilt väl. Det förekommer tröttsamt mycket billiga sexskämt, slutshaming och luftjuckande. Jargongen i T-Birds-gänget är extremt grabbig: ”Kom du innanför trosorna på henne? Hade hon stora pattar? Var hon katolik?”.
Nej, man kan inte anklaga ”Grease” för att vara någon intellektuell utmaning. Däremot bjuds publiken på en show som heter duga, ett glädjepiller med medryckande musik och dans.
Det är en i alla delar professionell produktion.
Även för att vara musikal innehåller ”Grease” ovanligt många sång- och dansnummer. Allt sitter som det ska, rörelser, steg och positioner gestaltas till en snygg helhet. Alltsammans ackompanjeras av en orkester med levande samspel.
Scenmiljön kastar publiken tillbaka till 50-talet, med rätt detaljer som till exempel Marlon Brando- och Marilyn Monroe-affischer och dåtidens tidningar.
Skådespelarna är klädda i vippiga kjolar, kulörta färger och skinnjackor, precis som ungdomsmodet såg ut när det begav sig.
Ett förtjust sus går genom publiken när Kenickies röda cab rullas in på scenen (en Ford Galaxie utlånad av Egon Lönnqvist) i det klassiska verkstadsnumret ”Greased lightning”.
Av premiärnerverna märktes inte ett dugg, det är en trygg ensemble som står på scen.
Tilde Polviander har stark lyskraft i rollen som Sandy. Mest själfullt blir det i solosången ”Finns det någon framtid för oss”. Hon tar för sig rejält i slutscenen ”Det är dig jag vill ha” – vilken stjärna.
Staffan Lindström som Danny är också mycket bra, framför allt i solosången ”Sandy” som han gör till sin egen. Han gör, tack och lov, inte rollen fullt så macho som en del av sina föregångare.
Bland birollsinnehavarna finns flera utmärkta musikalartister. En av dem är Linn Weman, ett fynd i rollen som Rizzo. Hon sänder skickligt ut signaler om den cyniska Pink Ladies-ledaren genom kroppsspråk och ansiktsuttryck.
Det finns en hel del komik i föreställningen, men tempot är högt och gör att publiken inte riktigt vet var de ska skratta. Mest roligt blir det i scenen när Danny ska bli sportkille och bär ett par minimala shorts.
Showen bjuder på ett läckert slut där hela den stora ensemblen i kör sjunger ”Vi går tillsammans”. Det får publiken att dra på smilbanden och man kommer på sig själv med att sittdansa twist. När sista tonen har klingat ut blir det stående ovationer.
Föreställningen har blivit uppskjuten två gånger på grund av pandemin, men den var väl värd väntan. ”Grease” bjuder på feelgood och glädje, och vilken härlig känsla att få dela upplevelsen med en stor publik.
