För sjunde året i rad sätter Föglö Sommarteater upp en teaterpjäs i brandkårshuset i Degerby, Föglö. Årets pjäs går under namnet ”Drömmar, svek och luffarschack” och beskrivs som en tragikomisk historia som tar publiken tillbaks till 1970-talet.

Pjäsen är skriven och regisserad av Daniel Lindström och handlar om en pågående konflikt mellan den tonåriga grabben Onni och hans alkoholiserade mamma, viljestarka mormor och högpresterande storasyster.

Innanför husets väggar står familjens viljor och drifter mot varandra. Onni drömmar om att trolla, men storasyster Vera försöker konstant få honom att ge upp sin dröm, samtidigt som mamma Pia skrattar åt sin sons fånerier. Mormor Berit har åsikter om allt och är van vid lydnad. Tvisten i hemmet är total, men med sin kompis Marianne kan Onni drömma fritt. Tillsammans planerar de ett trollerinummer ihop. Allt är som det ska, tills det som inte får hända händer: Marianne sviker Onni.

– Hon är den här nära, fina vännen och de gör saker tillsammans. Men så besöker hon honom en gång. Han är tveksam till att hon ska komma och besöka men till sist övertalar han faktiskt sig själv och tar dit henne. Då får hon vara med om en sådan där kväll där mamman har varit på krogen och dragit med sig någon hem och man ser att det här är lite annorlunda hemförhållanden. Den här kompisen går därifrån och blir lite förnärmad. Och sedan nästa dag är det inte som vanligt längre, säger Daniel Lindström.

Efter sitt besök hemma hos Onni lägger Marianne plötsligt ned deras projekt.

– Sedan kommer det fram på slutet att det är hennes föräldrar som har sagt att hon inte får umgås med honom längre, för hon har berättat det som hon inte fick berätta. Men det händer jättebra saker också, den här systern som är väldigt duktig och karriärsinriktad, henne skäller Onni faktiskt ut i slutet på pjäsen och han lyckas nå hennes hjärta.

Onnis syster Vera inser att hon behandlat Onni orättvist. Hon tar den svikande kompisens plats och hjälper Onni slutföra sitt trollerinummer.

– Hon är den här typen som gör rätt, hon gör vad omgivningen förväntar sig. Och när inte brorsan gör så, då måste hon vara på där hela tiden, för dels är han ju lillebrorsa, dels måste han förstå att livet är tufft. Han kan inte tro att han kan gå och trolla. Det hon inser är att han säger tre grejer som han anklagar henne för och sedan sitter hon och talar högt till publiken och tänker samtidigt och säger att ”ja, det där har han ju rätt i, och det här har han ju också rätt i, och det där också”. Hon har sovit så många år och så vaknar hon helt plötsligt. Hon är pjäsens hjälte egentligen.

20 år gammalt manus

Pjäsen kom till år 2002, då Daniel Lindström gjorde sin regipraktik på svenska teatern i Helsingfors och fick i uppgift att skriva ett manus.

– Då skrev jag om en pojke som heter Onni och hur han hade upplevt sin barndom. Och det är lite jag, fast inte helt. Det är fiktivt också men det är lite hur jag upplevde mitt förflutna. Det manuset har alltså legat i över 20 år och jag har tänkt på det ofta att ”när ska jag göra det här och vem ska göra rollerna” och så vidare.

Efter många år i det åländska kulturlivet, ett tjugotal pjäser bakom sig och erfarenheten av att driva teaterskola kände Daniel Lindström att han behövde en paus från teatern. Under pausen fick allting landa, och slutligen kände han att det var dags att sätta upp pjäsen.

– Under vintern sade jag att den här vill jag göra, men jag vill inte göra den som den är, för den passar inte längre. Det är inte så jag ser på det i dag utan jag vill skriva om den, säger han.

Karaktärerna och de centrala händelserna överensstämmer mycket med originalmanuskriptet. Men det är också rätt mycket som har censurerats.

– Jag har lagt mer tid på att censurera det 20 år gamla manuset än vad jag lagt tid på att lägga till någonting. Det var mer äkta på den tiden egentligen, jag har blivit äldre själv och är förälder, man kan se saker, man listar ut varför saker ser ut som de gör.

”Kommer att skratta fast man inte borde”

När Daniel Lindström var liten drömde han om teater. Nu spelar hans egen son Beppe Lindström pojken Onni som drömmer om att trolla.

– Det är ju så här att min son har trollat, han började buktala för några år sedan och trollar mycket nu i dag. Och jag har tänkt att ”hur får jag in det här?”. Han är 16 och ska spela 15, då tänkte jag att det gav sig nästan själv att han ska ha trolleridrömmar och att han ska göra ett nummer.

I pjäsens slut utlovas följaktligen ett kvalitativt trollerinummer med ”pang, pang, pang” och saker som försvinner och kommer tillbaks. En slutakt som man ska minnas, säger Daniel Lindström.

Pjäsen utspelar sig på 70-talet. Hur tar det sig i uttryck?

– Det tar sig uttryck i vilka kläder vi har valt, hur vi har gjort scenografi och musiken vi har valt. Det finns ingen modernare musik än sådan komponerad på 70-talet eller tidigare.

Det står i beskrivningen av pjäsen att den är stundvis farsartad. Vad menas med det?

– Det är ingen fars över huvud taget men det blir några ställen som blir väldigt speciella. Och vid de tillfällena brukar alla skratta och då tänkte jag att det är något farsartat i det. Det är väldigt svårt att sätta en genre på den här pjäsen egentligen, för det är mycket drama, det blir mycket tragikomiska situationer och komiska situationer. Det är tragiskt och man kommer att skratta fast man inte borde. Farsen tror jag att kommer smyga in lite, det blir ganska rappa växlingar och pass emellanåt.

Hur hittar man en balans mellan det tragiska och det mer humoristiska?

– Det är inte så lätt. Tragikomiskt för mig är att man kommer in i en scen och det är ett ganska allvarligt ämne och så händer det saker som gör att fast jag inte borde skratta så skrattar jag.

– Det finns ett exempel där mamman dricker och har fått i sig lite mycket. Och så ska hon sminka sig, läppstiftet kommer fel, hon ska ut och det ser ju väldigt roligt ut. Men det är fruktansvärt tragiskt om man tänker i pjäsen ”vad är det som händer?” och hur ser hon ut inför sin son. Det är tragikomiskt för mig. Och komiskt, jag brukar ofta tänka att det ärliga, det är ofta det man känner igen i olika skeenden. Ta Sällskapsresorna som exempel, varför är det mycket igenkänning, varför skrattar vi, varför är det kult? Jo, vi känner igen oss. Mycket av det där är gjort och det är kul. Det är kul att skoja om det.

Vad hoppas du att folk ska ta med sig efter att ha sett pjäsen?

– Budskapet är att har du en dröm, kämpa med den. Gör den. Det är inte så att jag säger ”jag gör bara som jag vill”. Det är mer att söka möjligheterna och se att det går. Om jag inte kan försörja mig på det på heltid kan man hålla på på halvtid och så är man fastighetsskötare vid sidan om.

– Att det finns hopp i besvärliga relationer. Och som den här flickan, hon valde att gå och det måste man acceptera men då fick han ju en syster tillbaka i stället. Så det är lite hopp i eländet.