Det är över 30 år sedan 90-talet inleddes och det är dags för en återblick. Hur såg livet ut för ungdomar på Åland? Vad hade man på sig? Var hängde man? Vad lyssnade man på? Nöje har talat med 70-talisterna Leo Bang och Tessa Helsing om deras minnen från 90-talet.
Tessa Helsing föddes 1977 och växte upp i Strandnäs. Nöje träffar henne på Svarta Katten i Mariehamn, som enligt henne själv var ett inneställe på 90-talet. Andra poppisfik var Iwa och Sittkoff.
– Det var så äckligt inne på alla fik. Sittkoffs hade väl röksida, men annars var det ju folk som satt inne och bolmade, säger hon.
1995 korades den då artonåriga Tessa Helsing till Miss Åland, en skönhetstävling som anordnades av nöjestidningen XIT.
Vad kommer du ihåg från tävlingen?
– Det var på Alvas, och så var det en scen och så skulle vi hålla på och gå omkring med olika kläder som mannekänger. Jag tror att vi till och med gick i underkläder.
– De som röstade var ju publiken. Det var ingen jury.
Varför ställde du upp?
– Jag vet inte. Varför inte? Kul grej. Jag var ju ganska så där utmanande. Jag var mycket såhär ”Inga pallar du”.
– Priset var ett presentkort på fritidsresor. Så jag for till Cypern. Min första utlandsresa.
1997 deltog Tessa Helsing igen. Då hade tävlingen ett nytt koncept med jury.
Hur tänker du kring skönhetstävlingar i dag?
– Jag tycker ju egentligen att det är sjukt.
– Att tävla om utseende, det tycker jag att är sjukt. För det säger inget om dig som person.
Rökte och jävlades
En spelevink. Så beskriver Tessa Helsing sig själv under 90-talet.
– Jag var ju överallt och gjorde jättegalna saker. Det fanns liksom ingen hejd. Jag lät nog mycket tror jag, pratade mycket och flamsade. Festade mycket.
Att vara ungdom på Åland under 90-talet beskriver hon som ganska fritt. Och fritiden ägnades åt allt från att hänga på ungdomsgårdar till att åka moped i Mariehamn.
– I källaren på skolan fanns det ett ställe som hette Garaget, där var vi mycket. Såg på film och höll på och jävlades med varandra och stod ute och rökte.
– Man körde moped då, på cykelbanor. Och inte behövde man ta något körkort. Sen fanns det ju inga mobiltelefoner så det var bara att fara runt, man for ju ganska mycket här till stan och till Strandnäs och så for man omkring och tittade till ställen där det brukade vara folk. Och hem till folk.
– Hemtelefonerna gick ju varma då, säger hon med ett skratt.
Just avsaknaden av mobiltelefoner, och de kreativa lösningar man fick ta till för att få kontakt, är något Tessa Helsing minns.
– Om man till exempel hade varit på bio eller om man var i stan så hade mamma och pappa sagt såhär: ”Men vi hämtar dig sen när bion är klar”. När man inte visste hur länge det skulle ta så gick man ner till där som Varuboden är nu, alltså Varmans, och så fanns det en telefonkiosk och så ringde man ju hem, utan pengar. Så när de svarade i andra ändan så bröts samtalet. Då visste de att ”Nej men nu står Tessa där”, berättar hon.
Slagsmål och häxblandningar
När det kom till krogar fanns det ett par inneställen som gällde. Bland annat Alvas bar, Upstairs, Arken och Adlon.
– Arken och Adlon var man mycket på. Birka kom ju in typ en timme före Adlon skulle stänga. Då vimlade det ju in svenskar där. Då for man dit till Adlon och kollade på svenskar som klev av, berättar Tessa Helsing.
Hur skiljer det sig att gå ut nu jämfört med då? När man hör historier verkar det som att det var vildare överlag förut.
– Ja, det var det. Alltså Alvas var fullt, samtidigt som Arken. Sen så gick man ju så mycket mellan krogarna. Man gick och stämplade in sig på ena stället och sen gick man till andra, sen fick man ju komma in dit man hade stämpel.
– Alltid efter krogen så gick man ju till Dixie och köpte burgare.
– Dixies Devil's burgare, den var ju skitgod.
– Och slagsmål hela tiden. Det är det ju inte så mycket av nu för tiden. Då var det ju alltid i Alvaskön, då man skulle in och folk var fulla. Det var slagsmål hela tiden, folk stod och bultade på varandra. Det har ju försvunnit.
Hur var det med alkohol och ungdomar på den tiden?
– Vi snodde ju hemifrån och gjorde häxblandningar.
– Om man planerade en fest, så tog alla lite hemifrån vad de hade, så lite att det inte skulle märkas. Sen så blandade vi ihop allting och lagade groggar. Det smakade satan, säger hon skrattandes.
Tessa Helsing berättar att det hon saknar mest med 90-talet är det sociala. Sättet folk umgicks på menar hon att skiljer sig då från nu. Tidigare var det mer storskaligt.
– Det var ju helt sjukt vilt.
– Det var ju öppet och alla kom. Det var inte som nu att man bjuder några.
– Vi flängde så mycket. Det var så jäkla roligt, det hände så mycket på så kort tid. På en helg så kunde du ha träffat 100 pers eller sådär som du har umgåtts med, för att du for från det ena stället till det andra. Fanns det inga sittplatser så satt man på golvet. Det var bara att komma.
– Man visste att på det stället kommer det att hända något litet och då vallfärdades alla dit. Man visste ju att typ alla kommer att vara där.
”E-hyllan” på Alvas
Perioden då Tessa Helsing var i åldern 14-16 bär för henne de bästa minnena.
– För att man var lite busig. Det var ju så spännande allting.
– Just det här att man skulle hålla på och smygsupa, fara på fester och ljuga för föräldrarna. Det ”adrenalinet” tror jag att blir annorlunda för dagens ungdomar.
– Man var ju så oövervakad eller så hade man kanske naiva föräldrar.
– I dagens läge måste det ju vara en himla stress. Det är ju stressigt för föräldrarna när man vet allting. Det man kan få reda på så vet man, men det de döljer tror jag att kan vara mer extrema saker än vad det var då.
– Det existerade inte så mycket droger på våran tid till exempel. Det fanns väl några som var kända för att röka lite och ta nånting någon gång, men det var ju ingenting.
Hon jämför med dagens läge då syntetiska droger blir allt vanligare och narkotikabruk går ned i åldrarna.
– När man var arton så fanns det ju lite. Det fanns ett ställe på Alvas, runt dansgolvet fanns det några soffor och bord i ett hörn och det kallade vi för E-hyllan för där satt de som tog lite droger nån gång.
Vilka är dina bästa minnen från de här tiden?
– Det var nog den här tiden då man gick högstadiet. Det var ju en jättespännande tid, när man kanske började få upp ögonen för killar och det var discon, skoldiscon.
– Och sen när man fick körkort. Då körde man ju runt, runt på Nygatan. Man körde till stan och körde runt, runt, runt typ som en åtta i stan. Och parkerade på Nygatan. Så parkerade andra bilar bredvid och så hängde man.
Hängde i replokalen
Leo Bang, då Lundberg, växte likt Tessa Helsing upp i Strandnäs. I mitten av 90-talet flyttade han till Stockholm, men innan dess var han verksam på den åländska musikscenen, främst som sångare och gitarrist i bandet Lusthus.
– Lusthus var väl det som var mitt åländska band. Vi höll på från typ 89, 90 till 95 och hade en del väldigt roliga kvällar på främst Bastun, berättar han.
Just Pub Bastun beskriver han som ett nav för de som höll på med musik.
Jag har fått dig beskriven för mig som något av en popidol under 90-talet, och Lusthus som det största bandet på Åland under den tiden. Håller du med om den bilden?
– Nja, kanske. Jag tror att det fanns ett band, Good Evening Manchester, som var större. Men vi var stora på Åland och vi slog an en sträng hos rätt många i alla fall.
– Det var nog för att vi sjöng på svenska eller åländska, nån form av åländska och hade väl delvis texter som kanske handlade om Åland.
– Inte största bandet men vi var ganska stora ett tag. Stora i det lilla, kan man säga.
På fritiden hängde Leo Bang mycket i replokalen. Men han vill också slå ett slag för att man hängde väldigt mycket i bilen.
– Man körde runt på helgerna till Nygatan, svängde nere vid Arken, Nygatan upp, ned till hamnen och så tillbaka, varv efter varv och kollade vad som hände.
– Det brukar jag fortfarande göra när jag kommer till Åland och har en bil, då brukar jag ta raggarrundan ett par varv bara för gamla tiders skull.
Hur kunde en helg se ut?
– En klassisk helg var ju en hemmafest och sen en sen utgång, oftast till Alvas bar eller Medley, och eventuellt också till Arken.
Hemmafester som håller på väldigt sent är något han senare märkt att är typiskt för Åland.
– Att liksom ”Oj, nu är klockan halv ett, nu måste vi dra om vi ska hinna”. Så skulle jag säga att nästan varje utekväll var.
”Slog av en nerv”
Det svenska rockbandet Kents genomslag är något Leo Bang har starka minnen av. Under tidigt 90-tal var musiken han lyssnade på splittrad, men i och med Kent förändrades det och musiken tog en annan riktning.
– När Kent kom med sin första skiva kommer jag precis ihåg att jag körde på Ålandsvägen tror jag att det var, och jag fick till och med stanna bilen och såhär ”Shit”. Det slog av en nerv verkligen. Och sen efter det flyttade jag till Stockholm och hamnade med i något band. Då var det bara Kent man försökte härma. Man klippte sig och färgade håret mörk mahogny-rött.
– Det kom ganska starkt, jag minns på en sommar sådär som det hände nånting nytt, i alla fall för mig. Jag tror att det var så för ganska många andra också.
Vad saknar du mest med den här tiden?
– Kanske det här med att det var en tid innan allt det digitala kom. Jag har verkligen inget emot det digitala, men det var mycket som var enklare då på något vis. Och det gick lite långsammare.
– Sen kan jag ju sakna bara att man var yngre helt enkelt, gjorde mer knasiga grejer och så. Det vore väldigt roligt att ha en tidsmaskin och åka tillbaka en kväll till 90-talet och bara liksom uppleva det igen.
