”Det fanns sådana som lämnade och aldrig återvände. Sådana som for och kom tillbaka snart igen. Sådana som gjorde det att vara på väg till ett yrke, som öppnade resebyråer eller smugglade människor på båtar. Sådana som överlevde och blev rika. Sådana som överlevde men fortfarande kämpade. Och så fanns det sådana som dog i ett försök att ta sig över gränsen”.

Citatet, översatt från engelska av undertecknad, kommer från Lea Ypis hyllade självbiografiska bok ”Fri: En uppväxt vid historiens slut”. Boken skildrar Ypis uppväxtår i den albanska hamnstaden Durrës, under de sista åren av stalinistiskt regimstyre, med Ypis egen ungdomsröst som berättarperspektiv och guide.

Efter andra världskriget blev Albanien en isolerad stalinistisk diktatur under statschefen Enver Hoxha, ett statsskick som fick sitt slut i och med valet 1992. 1997 bröt ett inbördeskrig ut i landet till följd av den chockterapi av liberalisering och marknadsekonomi som införts i landet efter maktskiftet, något som ledde till bland annat investeringsbedrägerier.

Jag sluter mig själv till skaran av recensenter som rörd och välsignad klappar händerna efter att ha läst Ypis bok med en stundtals manisk fart. ”Fri” är en oerhört betydelsefull bok i det att den belyser kulturhistorien och den politiska utvecklingen i ett land som ofta fastnar i ett antal karakteristikor som vi utanför landets gränser rekonstruerar: Europas sista stalinistiska utpost, grogrunden för en världskänd maffia och, för att slå an en positiv ton, ett blomstrande turistmål.

Det diffusa korruptionsbegreppet

I maj 2022 reste jag och en av mina bästa väninnor till just detta land vid Joniska havet, insprängt mellan de forna jugoslaviska staterna Montenegro, Kosovo och Nordmakedonien i norr och nordöst samt Grekland i syd och sydöst. Den här gången skulle vi verkligen resa för resandets skull; vi hade spånat tillsammans i parken bakom hennes hus, med suget efter spännande möten och storslagna landskap som rättesnöre, och jag hade nämnt att jag var intresserad av Balkan rent generellt med tanke på regionens fängslande historia. En dag plingade det till i min mobil. ”Albanien?”. Varför inte.

Ingen av oss visste hur präglade vi skulle bli av resan. Längs vägen – i städerna och byarna vi besökte från Shkodër i norr till Dhërmi i söder – möter vi uppgivna unga människor som skrattande frågar vad i hela friden vi gör i Albanien och inte i Grekland eller Italien. ”Det är ett otroligt vackert land och alla här är mycket intressanta och trevliga”, svarar vi av artighet trots att vi vet vad de syftar på. Bristen på hopp om en fungerande framtid i hemlandet är ständigt närvarande när vi talar med unga män som antingen kommit tillbaka till Albanien efter en tid utomlands eller inget hellre vill än att sticka därifrån. ”Det här landet är korrupt”, säger de. ”Albanien är bara korruption. Vår regering vill inte befolkningens bästa”.

Vad de menar med korruptionen är svårt att fastslå; visserligen tampas Albanien med korruption och organiserad brottslighet, något som till exempel forskningsinstitutet Freedom House rapporterar om, men jag tror att de vi pratar med under vår vecka på resande fot försöker framhålla något större. En framtidsoptimism som, helt förståeligt, liksom inte finns där. Samma fenomen men under andra hälften av 90-talet skildrar Ypi i sin bok, här åter i min översättning: ”’Korruption’ blev ett nytt modeord. Det var en allmän benämning på alla sorters ondska, både nutida och dåtida, personlig och politisk, ett problem som berodde dels på människor, dels på bristfälliga institutioner. Det var där ekonomisk liberalisering och politisk reform möttes och, i stället för att integreras på ett harmoniskt sätt som utlovat, började ruttna”.

Den albanska utvandringen

Det är märkligt att tänka på de två olika människoströmningarna som Albanien upplever just nu. Strömningen in i landet, alltså turismen, har ökat stadigt under de senaste 25 åren. Turister verkar ha insett att de kan få värme, kristallklart hav, storslagna naturupplevelser, intressant kulturhistoria och ett uns av ”det exotiska” för ett lågt pris för att vara Medelhavsområdet. ”Dagen har kommit för en av Europas sista hemligheter”, säger till exempel Elton Caushi, som arbetar vid resebyrån Albanian Trip i Tirana, i en artikel i The Guardian den 29 januari 2022.

Den andra strömningen ut ur landet vittnar om en helt annan verklighet än majestätiska berg och myllrande kuststäder, vilket BBC berättar om i dokumentären ”The Albanian Exodus” från november 2022. Jorida Tabaku, parlamentsledamot för Albaniens demokratiska parti, säger i en intervju i dokumentären att anledningen till att så många unga människor lämnar Albanien är för att de ser hela systemet som i grund och botten orättvist. ”Meritokrati existerar inte. De har inga ekonomiska möjligheter. Social rörlighet är väldigt knepigt – om du föds fattig i Albanien förblir du fattig, oavsett hur mycket du arbetar”.

Totalt fyra vågor av albansk emigration har ägt rum: två på 90-talet, en under tidigt 00-tal och så denna, som sker precis just nu – något som lett till att runt en tredjedel av de som fötts i Albanien nu är utflugna. Många söker lyckan i Storbritannien, inte sällan via smugglare och små motorbåtar över Engelska kanalen. 2022 var de runt 13.000, en höjdarsiffra i jämförelse med de två föregående åren, enligt en BBC-artikel från den 13 december 2022. Många är vuxna singelmän, likt de jag och min väninna pratade med på plats i Albanien.

30 år efter att Enver Hoxhas diktatur föll och de albanska gränserna öppnades vill fortfarande 60 procent av den vuxna befolkningen lämna sitt hemland, enligt en undersökning gjord av Gallup från 2018 som BBC refererar till. Korruption, låga löner, dåliga arbetsförhållanden och en låg livskvalitet är orsakerna. Freedom House har gett Albanien demokrati-indexet 46 av 100 och frihetsindexet 67 av 100. Alla vill lämna – och vi medelklass-européer vill dit. Det är en rätt makaber idé.

Ruinromantik?

Osökt kommer jag att tänka på en tendens som tangerar detta, nämligen att yngre generationer i väst – som inte själva var födda under Sovjettiden – gärna glorifierar post-sovjetiska och post-kommunistiska miljöer i Östeuropa och på Balkan. För att vara riktigt specifik handlar det om ett slags estetiserande av de socioekonomiska svårigheter som gamla totalitära socialistiska stater, bland annat Albanien, behövt tampas med. En slags ruinromantik, må hända?

Nu verkar förvisso inte det vara den huvudsakliga anledningen till att människor från västvärlden söker sig till Albanien, åtminstone inte om vi litar på resemagasinen. Men det är ändå en kuslig tanke att så många vill se, höra, känna på och känna doften av platser som lider – kanske just för att de gör det. ”Turisterna höll i Nikon-kameror, helt inriktade på att fånga vår förgångna storhet och vår nutida misär, eller vår nutida storhet och misären i vårt förflutna, beroende på deras synvinkel”, skriver Lea Ypi i ”Fri”.

En något liknande plats i kontexten är Grönland; ön är ett av de områden i världen där effekterna av klimatförändringarna är allra tydligast, och därför lockas fler och fler turister att åka dit för att se den negativa utvecklingen med sina egna ögon, enligt ett inslag i Sveriges radio den 24 december 2019.

Albanien är en av alla platser i världen som bär på en sådan här friktion, där vi som turistar kan uppleva en otroligt formande tid i samhällen som brister i sömmarna. Vi möter unga män som åker runt, runt i sina bilar med albansk registreringsplåt, röker och inte vet vad de ska ta sig till med sina liv. De har en evig dröm om något annat och bättre, de letar kanske efter en frihet som jag och min väninna i mångt och mycket besitter – och som vi, lustigt nog, åkte dit för att uppleva.