Turen har kommit till Turin. Och jag är på plats för 18:e gången för att rapportera och tycka till om schlager. Det är Italien som i år arrangerar Eurovision Song Contest efter Måneskins seger förra året. Och det märks att italienarna har börjat bry sig om schlager-EM. Jag träffade några italienska fans på stan som ivrigt ville berätta om sina eurovisionsupplevelser. ”Innan Måneskin var det bara vår egen San Remo-festival som gällde”, berättar fansen som är väldigt stolta över att Turin står värd.
Men vägen till en lyckad festival har kantats av en rad utmaningar. På grund av den fortsatt närvarande pandemin är restriktionerna kring arenan rigorösa. Alla ackrediterade på området måste göra ett antigencovidtest var 72:e timme. Det gör att kostnaderna skjuter i höjden för arrangören. RAI var tvungen att skära ner de ackrediterade journalisterna rejält och främst mota bort de mest hängivna fansen – de som brukar hålla upp tävlingen och ge den synlighet och extra spirit världen över.
Vad har detta lett till? Jo, fansen passar på att visa sin vrede på sociala medier. Allt RAI gör anses bli fel. Men riktigt så illa är det inte. Vi kommer att få se ett mycket snyggt inramat program. Mycket av kritiken har handlat om fadäsen med scenografin. RAI har möjligen tagit sig lite vatten över huvudet när de valde att göra en så tekniskt avancerad scenlösning att den inte gick att bemästra.
Scenografin som är planerad av Francesca Montinaro är den mest fantasifulla och innovativa idé jag har sett. På scenen står en stor kinetisk sol som är sammansatt av fem rörliga ringar som ska rotera. På ena sidan är solens ringar täckta av led-skärmar och på andra sidan strålkastare. Detta gör att samtliga 40 länders framträdanden kan varieras och få ett helt eget utseende och identitet. Vid scenkanten rinner ett snyggt vattenfall och green room är verkligen ett green room – artisterna kommer att sitta i en italiensk trädgård och varje gång de får 12 poäng kommer en blomma att ploppa upp ur deras egen lilla berså.
Tv-tekniken hade dock inte räknat med att det inte går att få solens ringar att röra sig så snabbt att de skulle hinna byta position tills nästa artist ska sjunga. Det går inte att liksom i San Remo prata i femton minuter mellan låtarna. Till slut tvingades RAI ta det svidande beslutet att inte använda solens alla tekniska möjligheter. Sidan med led-skärmen skippades helt och hållet för samtliga 40 bidrag.
Detta drabbade de länder som satsat helt på led-baserat bildspråk bakom sin artist. Synd på rara ärter. Jag kan tänka att en och annan scentekniker gick bananas. En del delegationer blev riktigt besvikna. Men snabbt tycker jag man har hittat snygga alternativa lösningar och tv-publiken kommer inte att märka vad som fattas.
Tävlingen i kväll då? Jo, vi ska som vanligt ha två semifinaler och en final. På torsdag tävlar Finland och Sverige i semi två. Men i kväll får vi som hejar på Norden titta lite extra på Norge och deras Subwoolfer som härjar i Turin med sin galet gula kampanj. Det handlar om två mystiska rymdvargar som älskar bananer med en låt och koreografi som kommer att charma alla familjer i Europa.
Det går inte att göra en vettig intervju med duon, alla svar blir bara hittepå. Vad gör det. Hela konceptet är genialt, roligt och som gjort för att underhålla och spridas på sociala medier. Det är som en rejäl nivåhöjning av ”Masked Singers”. Norge kan vinna telefonröster men kommer inte att få med sig jurygrupperna i samma utsträckning. De kommer tvåa i kvällens semi, tror jag.
Det är också kontrasternas år. Från banala bananer till något ytterst seriöst. I kväll tävlar också Ukraina och Kalush Orchestra som tävlar i en helt annan division. Här handlar det om att framföra traditionell ukrainsk musik på deras eget språk blandad med modern underground.
”Sången skrevs innan kriget och var en hyllning till mamma, men när väl kriget bröt ut växte betydelsen av orden. Många saknar sin mamma och många ser landet Ukraina som en moder generellt. Den här sången ligger just nu alla ukrainare mycket nära hjärtat. Vår förhoppning är att den ska beröra alla som får uppleva vår musik”, säger bandets ledsångare Oleh Psiuk till mig på invigningsceremonin.
”Scennumret vill visa en mammas ögon som helar våra själar, hennes händer skyddar våra barn och mammans tårar faller till marken för att skapa nytt liv”.
Kalusch Orchestra-killarna känner ett stort ansvar och ära i att representera sitt land. De har fått frisedel eftersom män över arton år inte får lämna Ukraina. En i bandet valde att stanna hemma och kämpa för sitt land så han har ersatts med en tillfällig medlem. Han hoppas verkligen att Ukraina vinner, men då syftar han inte på eurovisionen. Efter schlagerveckan återgår Oleh Psiuk till arbetet med sin egen hjälporganisation som har 30 anställda.
Här är länderna som jag tror går till final i kväll: Ukraina, Norge, Grekland, Nederländerna, Österrike, Litauen, Island, Armenien, Portugal och Albanien.
Följande länder tror jag får lämna tävlingen redan i kväll: Danmark, Moldavien (om inte de får sympatiröster på grund av det spända läget med Ryssland), Lettland, Schweiz, Kroatien, Slovenien och Bulgarien.
Jag återkommer med fokus på Finland och Sverige och på lördag får ni mina (Ålandstidningens) betyg på alla 25 finalbidrag.
David Lindström
Ålandstidningens schlagerexpert
