Red Beans&Rice är det åländska jazzbandet som i över 35 år har underhållit de åländska öronen med svängande toner och fångande solon. Bandet bildades 1987 för att spela på Tall Ships Races 1988. Det var Peter ”Pillin” Hellsten som tog initiativ till bandet. Då bestod bandet av Joakim Sjöroos på trombon, Lars Erik Almberg på på tuba och Petter Eriksson på banjo. Pillin själv hade fått upp ögonen för trumpeten efter att tidigare varit en hängiven rockgitarrist. I dag består bandet av en väldigt annan uppsättning begåvade musiker. I dag har vi Ove Andersson på banjo, Mikael Jansson på tuba, Maria Stenberg-Haug på sång, Inger Marie Sundblom på trumpet och Börje ”Lillebror” Åhlund på klarinett. Även Kim Jansson brukar dyka upp på trummor när tiden är inne för livemusik.

Namnet Red Beans&Rice är inspirerat från den traditionella maträtten röda bönor med ris som är en klassiker i New Orleans, som även är staden som den geografiska plats där man under 1920-talet kunde hitta den musik som det åländska jazzbandet helst spelar.

– Vi är inte ”by the book”. Vi kör inte bara enligt stilen och partitur utan vi hittar på nytt och låter inspirationen flöda, säger Ove Andersson.

– Den traditionella jazzen eller tradjazz som den kallas spelas ofta efter noter. Vi vill vara friare och göra om lite som vi vill. Därför kallar vi det vi spelar för glad-jazz, säger Mikael Andersson.

– Ibland när vi spelar brukar jag ibland säga åt Mikael att ta ett solo. Då kastar han sig över mikrofonen, säger Maria Stenberg-Haug.

Under sina spelningar har bandet bjudit på allt från ABBA:s ”Dancing Queen” till åländska psalmer.

Motgångar och framgångar

Vad är det som tas emot bäst av publiken?

– Det är nog hela kittet. Jag tror att folk uppskattar vår blandning. Jag brukar säga att vår musik är svår att tycka illa om. Det gäller alla från barn till de som är på dödens kant, säger Ove Andersson.

– Vi gjorde en spelning vid Lemströms kanal när det var tolv grader och det blåste så mycket att notställen flög omkull. Vi hade en publik på ungefär sju personer och de skrev till oss efter spelningen att det hade varit en fantastisk spelning. Jag tycker att det är kul att höra av vi kunde sprida glädje trots vädret, säger Maria Stenberg-Haug.

Bandet tror att de kan sprida glädje eftersom de spelar lätt musik.

– Knepig jazz är introvert jazz. Vi är verkligen extrovert jazz, säger Ove Andersson.

– Det finns kanske en fördom om jazzmusik att det ska vara en mörk klubb där folk med turtleneck-skjorta och konstiga skäggfrisyrer sitter och röker pipa och lyssnar på något som är komplicerad musik. Vi är långt ifrån det, säger Mikael Jansson.

Bandet är uppskattat men det har inte alltid varit en solskenshistoria. Runt 2010 var bandet nära på att lägga av.

– Vi hade ett bolag och redovisning behövde göras. Frågan ställdes då om vi borde lägga ner. Ingen av oss var riktigt sugen på någonting.

Under den här perioden kom swingdansen till Åland. Och till swingdans behövs jazz.

– Vi är tacksamma att swingdansen kom till Åland. De gav oss en nystart, säger Mikael Jansson.

Maria Stenberg-Haug beskrev det under den tiden som en fenix som på nytt föddes ur askan.

– Vi ska vara evigt tacksam till föreningen Swingskeppet eftersom de lyfte oss. Vi kände att vi behövdes igen, säger Maria Stenberg-Haug.

Vad är det bästa med att spela i ett jazzband?

– Jag kan komma hit för att repa en kväll och vara helt slut men när jag går härifrån är jag fylld med energi och är glad. Musiken ger så mycket. Delvis endorfiner men att musicera tillsammans ger också mycket, säger Maria Stenberg-Haug.

– Vi är lite knasiga medlemmar allesammans som du kanske märker. Det är viktigt att det är samma knasighet som att vi fungerar ihop, säger Börje Åhlund.

Hur upplever ni som jazzband det åländska kulturlivet?

– Rikt. Det finns mycket kultur men det saknar samordning, säger Maria Stenberg-Haug.

Nostalgi och framtidstro

Bandet har en teori om varför jazz och filmer om 20-talet har fått ett uppsving under den senaste tiden.

– Jag tror att det i dag finns en känsla av att man vill fånga det som var förr eftersom det ger en känsla av trygghet. Man söker efter den framtidstro som fanns då men inte nu. Jazzen påminner om det.

I dag är mycket av den kultur som konsumeras digital. Red Beans&Rice vill vara en motvikt till det.

– Den analoga kulturen är väldigt viktig. Vi fyller en viktig funktion med vår jazz. Speciellt för de äldre, säger Ove Andersson.

Bandet tror att det är stor skillnad på den musik som man lyssnar på i dag och hur det varit tidigare. De tror att det finns ett egenvärde i liveframträdanden.

– Det viktiga är kanske att det händer live. I mobilen har du alltid tillgång till de bästa musikerna vilket är jättebra, men det kanske är lite tråkigt. Jag tror att det finns ett behov av liveupplevelser. Det är därför man fortfarande går på teater fast det finns film, säger Kim Jansson.