Tom Alandh och Kåge Jonsson har besökt Åland och Verafestivalen flera gånger tidigare och båda har faktiskt också fått lyfta Verastatyetten för sina filmer. Tom Alandh med ”Oscar och Greta och huset dom byggde” 2017 och Kåge Jonsson med ”Vi som älskade” 2012 och ”Jag älskar mitt barn” 2002.

När de i år besöker den åländska filmfestivalen är det emellertid under andra förhållande än tidigare. Efter många år som arbetskamrater och otaliga diskussioner om vad dokumentärfilm egentligen är går de nu nämligen samman när Tom Alandh regisserar en film om sin gamla kollega. Dokumentärfilmen med titeln ”Kåge Jonsson – Vardagens betraktare” visades för första gången på Verafestivalen i lördags.

– Kåge Jonsson är en av de stora dokumentärfilmarna i Sverige. En av de viktigaste och mest betydelsefulla för dokumentärfilmen i Sverige, säger Tom Alandh.

Olika sätt

Tom Alandh berättar att Kåge Jonsson gjort många av den svenska televisionens mest folkkära dokumentärer men att han fortfarande är okänd för många. En person som gärna håller sig i bakgrunden.

– Jag ville göra den här filmen på mitt sätt eftersom det bara är jag som kan göra den på mitt sätt, och jag tycker att mitt sätt för filmen framåt på ett bra sätt. Det är ett personporträtt om en egensinnig dokumentärfilmare signerat mig.

Ett genomgående tema i filmen är Tom Alandhs och Kåge Jonssons olikheter som dokumentärfilmare. Där är användning av speakertext det kanske tydligaste exemplet.

– Tom har alltid använt mycket speakertext i sina filmer medan Kåge tycker att det är av ondo. Filmen handlar också om den dispyten, berättar filmklipparen Heleen Rebel.

Stor respekt

Just därför inleder Tom Alandh filmen med speakertext.

– Det är ju en ganska tveksam inledning eftersom Kåge avskyr speakertext. Egentligen borde jag vara tyst hela filmen. Den ultimata idén hade kanske varit att Kåge gjort en film om mig men eftersom han inte kan skriva speakertext blir den nog aldrig av, säger Tom Alandh med ett skratt.

En annan skillnad är deras metod där Kåge Jonsson många gånger ägnat mycket tid åt att komma nära ett ämne och samla in mycket material, medan Tom Alandh, å andra sidan, haft en mer avslappnad metod. Tom Alandh beskriver det själv som att ”Kåge gjort det både svårare och lättare för sig”.

Som exempel åkte Kåge Jonsson av och an flera gånger inför filmen ”Båtresan, Sverige: Finland Tur Och Retur” som släpptes 1994.

– Men du sätter en gubbe i en soffa, frågar honom hur han mår och så blir det en film av det, säger Heleen Rebel till Tom Alandh.

Också likheter

Heleen Rebels ord blir än mer tydligare när man tittar igenom Tom Alandhs filmografi, som består av cirka 100 dokumentärfilmer. Men trots deras olika metoder har de båda stor respekt för varandra. Efter så många år som arbetskamrater har de en nära relation, och också många likheter.

– Jag tycker att vi båda är väldigt varsamma berättare. Vi är respektfulla och har båda har ett stort intresse av att berätta om andra människors livsöden.

I slutet av filmen enas de i en gemensam slutsats.

– Att varje dokumentärfilm måste ha ett subjekt utifrån vilket filmen berättas. Det måste finnas en avsändare.

Trots deras olikheter tycker Kåge Jonsson att Tom Alandh lyckats skildra honom på ett bra sätt.

– Oavsett vad jag tycker om speakertext menar jag inte att Toms filmer blir dåliga för att han använder det. Han har utomordentliga kvalifikationer i hur han skriver och berättar.