Mikaela Nyman är född på Åland men bor i dag på Nya Zeeland med sin familj. I augusti är hon på Åland i samband med att hon släpper sin nya diktsamling ”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled”.

– Det är en samling fragment som tar tempen på världen runtom oss. På Nya Zeeland är havet alltid närvarande. Det finns mycket rivströmmar och enda sättet att ta sig ur en är att simma i en oväntad riktning, i sidled. Så kan det vara i arbetslivet, i förhållanden och i världen i dag också. Ibland kanske det inte lönar sig att kämpa emot, utan i stället får man hitta på andra sätt att ta sig till fast mark igen, säger hon.

I texterna nämner hon aktuella ämnen som ”antivaxxare” och Rysslands invasion av Ukraina.

– Det har varit tre jättejobbiga år för hela världen. Samlingen speglar den verklighet jag levt i. Jag kunde inte komma hem när min pappa fyllde 80 år på grund av corona. Vi har inte kunnat resa. Sedan invaderade Ryssland Ukraina och pappa sade att jag inte får komma hem förrän det är fred. Hur många fler saker ska hända?

Var hittar du inspiration?

– Från det jag upplever och så blandar jag in fantasi och mytologi. Jag är också här på Åland för att vara med på Valdemarsdagarna, min farfar var Valdemar Nyman. Vi brevväxlade från och med att jag var fem år gammal. I min förra diktsamling hade jag en dikt om en bidevindseglare. Efter det hittade jag att farfar hade liknat sig själv vid en bidevindseglare för flera decennier sedan. Nu ska det resas en fjärilsstaty till hans minne och jag har precis skrivit ett knippe fjärilsdikter. Det är lustigt att vi fortsätter kommunicera så.

Mikaela Nyman skriver helst dikter i fri form.

– Den här samlingen bryter nog alla regler. Det är viktigt för mig hur det ser ut, hur det låter med rytmen och orden och att allt ska vara precist. Varje bok eller varje sak man skriver måste hitta sin egen form och ibland finns det bara poesi som språk, och då måste det bli en diktsamling.

Skrivprocessen

Mikaela Nyman har samlat på sig material till diktsamlingen i flera år.

– Jag har små anteckningsböcker och tar foton. Sedan ska allt sammanställas. Skrivandet var fruktansvärt intensivt. När jag blev färdig skickade jag texten till min förläggare och undrade om det var något att ha. De blev eld och lågor och ville publicera.

På de sista sidorna i boken finns olika texter, ord och bilder i marginalen.

– Det är sandstensinskriptioner som jag sett på klippor under mina strandpromenader. De finns inte i verkligheten längre, de har eroderats bort, men här i boken finns de sparade.

Mikaela Nyman har inte skrivit diktsamlingen i kronologisk ordning.

– När man arbetar med dikter är det oftast lättast att skriva på ett tema, ordningen kommer vid ett senare tillfälle. En del texter är tydligt avgränsade men det finns även återkommande tankar och fragment som bygger på varandra. Till slut kanske de bildar något helt annat än man trodde. Det finns många röda trådar och det är något som läsarna själva får ta till sig och se.

Mikaela Nyman släppte sin första diktsamling 2019.

– Den här är helt annorlunda. Den första handlade om min syster som gick bort, det var ett sorgearbete. Det de har gemensamt är att Åland finns med i båda. De som betyder mycket för mig finns också med.

Är du nöjd med slutresultatet?

– Ja, det känns som man har fått ett barn. Emma Strömberg som har formgett är jätteduktig. Ellips är ett fantastiskt förlag. Arbetet har varit intensivt och jag hoppas det kommer fram när man läser den. Det är rörande att se sandinskriptionerna som jag funderat mycket över sitta på sidan.

Den 24 augusti är det boksläpp på Mariehamns stadsbibliotek. Efter det planerar Mikaela Nyman att fortsätta skriva.

– Jag ska ansöka om medlemskap i finlandssvenska litteraturföreningen, för det måste man ha två publicerade böcker. Jag har precis fått ett pris där jag vid ett universitet får ett års skrivande betalt. Jag ska skriva en roman på engelska, det ska bli fantastiskt.