Utställningen ”For the Future” är kurerad av konstnären Marika Tomu Kaipainen och visar upp konstverk skapade av 17 barn och unga. Hon han en gång tidigare gjort en utställning med sin egen konst, inspirerad av Agenda 2030-målen.

– I samband med det visste jag att jag ville söka finansiering och använda den för att ge en utställning till barnen på samma tema, där deras konst antingen ställer en fråga, ger ett svar eller har en dialog med något av de 17 målen, säger hon.

Projektet fick ett bidrag på 23.000 euro från Alfred Kordelin-stiftelsen, och Marika Tomu Kaipainen säger att hon lade ut en öppen ansökan om konstverk.

– Jag bestämde mig för att jag inte ville veta något om personen bakom konstverket, utan instruerade deltagarna att förbli anonyma och bara skicka ett telefonnummer. Vi fick in 49 bidrag sammanlagt, och jag har valt ut konstverk delvis med tanke på vad som kunde fungera bra ihop, säger hon.

Utställningen blir här en månad och har en systerutställning på Sveaborg i Helsingfors, som pågår samtidigt.

– Vissa av konstverken som finns här finns med där också, men som foton, och vi har några foton här på konstverk som finns där. Det är lite av en kommentar om sociala media, att det sättet vi mest ser konst på nu för tiden ändå är som fotografier, säger hon.

Från Tiktoks till konstfilm

Två konstverk från Åland valdes ut till utställningen. En av dem är en film skapad av Sigrid Dahlsten och Linn Kyllönen, och som precis som utställningen heter ”For the Future”.

– Det var min mamma som hade hört talas om den här tävlingen, så vi tog min Ipad och började skriva ner idéer. Pappa hjälpte till lite med idéerna. Och sen filmade vi varandra och tillsammans när vi berättar om havet och svarar på frågor, säger Sigrid Dahlsten.

De brukar göra film tillsammans.

– Mest blir det roliga korta filmer och Tiktoks, med olika karaktärer. Vi tycker om att göra film, berättar de.

De tycker att klimatfrågor är viktiga för att jorden ska fortsätta vara ett bra ställe för dem och deras barn att leva på, och i filmen har de valt ut ett par mål, de som de tyckt att har varit viktigast.

– Vi pratar om fattigdom, som finns i alla länder, och hungersnöd, och så slutar den med att vi vill ha fred, säger Sigrid Dahlsten.

Insekter utanför duken

Wilma Helin, Denise Rönnblad, Nathalie Dahl och Melissa Renfors har inte varit med i tävlingen, men har ändå skapat ett gäng insekter till utställningen, som ligger och hänger kring galleriet. Det är bin, getingar, trollsländor och en gräshoppa.

– De är gjorda av hönsnät, tidningspapper och tapetklister och sedan målade med akrylfärg. Sedan har vi gjort vingarna av ståltråd, säger Melissa Renfors.

– Det är ett beställningsjobb. De finns med för att framhäva detaljerna i Wilma Groops tavla, som inte har kommit hit ännu, säger Denise Rönnblom.

Nipå kontaktade Ålands lyceum, där de alla går, för att hjälpa till att lyfta fram insekterna i tavlan, som anländer medan vi är i galleriet. Den visar insekter som flyger mot en blå himmel med vita molnstrimmor.

– Och nu är det som att de också har tagit sig ut i salen, säger Denise Rönnblom.

Deras förlängning av konstverket har inget namn, men en av insekterna heter Petter och en annan Maja.

– Vi har ju gjort dem individuellt, men de är alla ändå delar av samma sak, säger Wilma Helin.

Samhället kommer från oss

Marika Tomu Kaipainen visar upp tre verk. Ett är en målning som heter ”Barnets barn, husets hus” på norska, och som ackompanjeras av en dikt.

– Den är tänkt som en reflektion på att det kan kännas hopplöst för oss att försöka påverka samhället, eftersom vi bara är små delar av det. Men samhället är också något som kommer ifrån oss. Vi är en del av det, och det en aspekt av oss, och på det sättet är förändring möjligt, säger hon.

Bredvid varandra hänger också två tavlor på temat händer.

– Här finns det visuella likheter, och därför har jag valt att ha dem tillsammans. Men tematiken är annorlunda. Händerna som skapar konst är något vi sällan ser, men här är de med som en del av målningen, för att visa att problemet och lösningen är i våra händer. Och på den andra ser du att varje finger på händerna är som en liten person. Budskapet är att vi alla är olika, som fingeravtryck, men fortfarande fingrar på samma hand, säger hon.